Ocensurerat med Swe.De

Annika: Och här är det bara att kryssa? Vem man är? Det är Christine vi pratar med nu. Marcus: Eller så kan man säga massa dumma grejer och kryssa i något annat namnn. Ingrid: Just det, tycker jag är jättebra. Om man har gjort bort sig och gjort något jättedumtdå säger mandå skriver man någon annanom man inte vill stå för det sedan...

 Om att vara en grupp (real audio)

"Det är väl den minsta gemensamma nämnaren, jag tror att alla tycker samma i den frågan, att alla tycker att det är intressant att vara utåtriktad. Att söka utanför sin egen navel också. Plocka dammtussar ur naveln är så tråkigt."Ingrid Eriksson

Christine: Swe.De är en konstnärsgrupp som startades 1997 av de konstnärer som redan ställde ut på Ynglingatan ett galleri.

Annika: Men Ynglingagatan är det er liksom er fasta fysiska plats, är det därför ni är en grupp så att säga?

Christine: Precis, det är det som gör att vi gick ihop i vår grupp för att vi alla ställer ut där.

Annika: Mmmm just det, hur många är ni nu då?

Markus: Vi är tolv stycken, är vi nu.

Annika: Har ni knoppat av er liksom flera eller har ni varit tolv från början?

Markus: Nej, det skedde en liten, så att säga, tillökning i när var det...förra våren kanske, så tillkom tre nya medlemmar, då

Annika: Var de tvungna att väljas in?

Markus: Nej...hela liksom...det har bara skett ganska naturligt på något sätt, vilka det blev och så där, om man säger, även från början.

Annika: Varför är ni en grupp då, vad är det så bra med att vara en grupp?

Markus: Det finns ju många fördelar med att vara en grupp, om man säger till exempel att, att ordna saker är ju så mycket enklare om man är flera stycken. Det är en stark orsak till att vi just är en grupp...att vi har liknande intressen i att ordna saker. Vi har ju de här onsdagarna då som projekt på i princip nästan varje onsdag har vi...ordnar vi...bjuder vi in andra konstnärer och även från annat håll också. Så har vi även ordnat en stor samlings utställning och sånt. Så att det är mycket rent praktiskt som är så enklare med en grupp då...att man kan dela upp arbetet och sånt så att man får helt enkelt saker att hända mycket enklare.

Annika: Jag tänkte på...förut så eller det är ju rätt ute nu men att man hade liksom något manifest eller i alla fall någon fråga som man fokuserade specifikt på...är det så.fast era konstnärskap spretar lite åt olika hållhar ni någon sådan så här gemensam grej som ni verkar för?

Ingrid: Ja, det är väl i så fall det då att få saker att hända. Att alla vill att det ska hända någonting och då.då är det lättare när man är flera . Det är väl det som är det gemensamma att man ska får saker helt enkelt att hända Så att det ska bli lite roligare.

Annika: Tänkte du på någonting?

Ingrid: Ja, jag tänkte på att det är konstigt att det inte finns fler som jobbar såsom vi gör...det tycker jag är märkligt att det liksom...att folk inte kommer på att det faktiskt är kul att göra saker ihop. Och att man kan göra det på ett sådan sätt att det inte knäcker en utan istället stärker en. Det tycker jag är märkligt. För det är jättemånga som som har gått ut skolor och inte vet var de ska ta vägen och liksom sitter och väntar på någon kvist på att någoting ska hända och så där. Istället för att söka upp några likasinnade eller oliksinnade och spåna ihop någonting det tycker jag är konstigt.

Christine: Och sedan just att vi inte bara har liksom...jobbat inåt så att säga utan att vi har verkligen tagit in massor av folk. Så att det det känns roligare att jobba på det här sättet för klimatet har jag irriterat mig på länge att folk är soloartister och det är hårt och konstigt

Annika: Att var och en ska se om sitt hus, liksom?

Christine: Ja, istället för att ta reda på sådant som är bra, som man tycker är kul och bjuda in det så att det, det blir roligt för alla liksom

Annika: Mm, ja just det

Ingrid: Det är ju inte någon klubb för inbördes beundran. Det är inte alls inåt utan det är väldigt mycket utåtriktat att suga upp och försöka hitta saker. Det behöver inte nödvändigtvis vara konst - det är andra saker som är minst lika roliga som man kan hämta ur och ge till och ta av varandra. Det är en drivkraft tycker jag, att man kan komma åt olika håll också. För folk känner olika människor och har olika intressen och så där. Jag får ju till exempel mycket...folk är intresserade av musik, olika sorters musik som jag kan liksom kan få "jaha".. "hm"

Annika: Ni måste ju få ett stort nätverk, tänker jag. Om man tänker att alla känner ungefär 150 personer var. Och sen är det ju bra, det tänkte jag på Christine med det här konstvärlden är ju full av sådan här kotterier eller verkligen "inåt"

Ingrid: Ja, det är precis tvärtom ju. Och det är väl det som är det drivande då för att vara grupp. Det är väl den minsta gemensamma nämnaren, jag tror att alla tycker samma i den frågan, att alla tycker att det är intressant att vara utåtriktad. Att söka utanför sin egen navel också. Plocka dammtussar ur naveln är så tråkigt. (Skratt.)

Annika: Det är så ensamt. (Skratt.)

Ingrid: Ja, det är det.

Från "Lightshow", Signal, Malmö, 1999. Foto: Christine Ödlund

 Om samarbete (real audio)

"En del är så där grrrr-göra mycket och en del är liksom kanske lite softare och lite långsammare och så där men.det tycker jag är bra. För tänk om alla skulle vara liksom lika yviga eller lika loja så funkar det inte." Ingrid Eriksson

Annika: Är ni alltid sams - som grupp? Alltså finns det inget så här..Ni säger att ni har slitet med det (iden till utställningen) men hur liksom funkar det samarbetet?

Christine: Mmm det funkar väldigt bra var och en sköter sitt på något sätt. Så att man behöver inte..samsas så himla mycket om man inte har lust med det. Det funkar bra ändå. Jag tror att det är det som gör att vi håller ihop på ett bra sätt.

Annika: Kompletterar ni varandra?

Christine: Mmm, jaja det gör vi.

Annika: Hur då...liksom hur? Praktiskt?

Ingrid: Jo, praktiskt och jag menar...på alla möjliga plan. Man inspirerar varandra, man är olika, man är har olika tempon...olika. En del är så därgrrrr-göra mycket...och en del är liksom kanske lite softare och lite långsammare och så där men.det tycker jag är bra. För tänk om alla skulle vara liksom lika yviga eller lika loja så funkar det inte. Utan det är verkligen teamwork på ett bra sätt, tycker jag. När det är...Ja, när det inte blir så här styltigt att man ska hålla på att bestämma exakt hur allting ska se ut och nu ska ni göra det och vi ska göra så sådär utan försöka få det att flyta. Och att det verkligen är bygger på att det är olikheter. Annars kanske det blir så här tungt med manifest och sådant. Och då slutar det nästan alltid med att det sprickerför att

Markus: För att någon bryter mot något förutbestämt och föruppsatt manifest, ja. Det är en stark fördel att inte ha det.

Annika: Jo, finns det liksom ingen konkurrens mellan er så? Jag menar, konstscenen...det finns ju bara plats för ett antal personer, tyvärr, liksom....ni tänker inte så?

Markus: Nej, jag tycker inte att det finns någon konkurrens alls på det sättet. Det har inte jag upplevt.jag tror ingen annan heller gör det utan det är väl snarare så att om det. Jag menar, går det bra för någon i gruppen på annat håll så är det ju bara roligt liksom för att jag menardet är ju skoj helt enkelt. Ingrid: Det ger ju lust till alla andra att jobba vidare. Det inspirerar ju mer än det....det skulle flika in någon kil så där så att man skulle bli avundsjuk och så. Det tycker inte jag alls

Annika: Är det någon som är lite ledare eller dominant som man lyssnar extra på? Någon sådan därDet kanske är en känslig frågaoch finns det de som rör sig? Eller är ni verkligen ett team så att ni är på lika villkor alla?

Christine: Ja, det funkar inte om det ska vara någon ledare det blir Ingrid: Alltså ibland kan det vara beroende på vad det är för någonting eller om det är någon som brinner mer för något då kan ju den kliva fram och driva liksom. Fast det är ju inte alltid samma utan det växlar ju, tycker jag. Hur mycket man kliver i liksom och hur mycket man....Och ett team alltså, det består ju faktiskt av olikheter. Det är ofta så. Då....det är först då man kan börja närma sig att, känna team-känsla. Det är att det är olika kvaliteter....olika saker som passar ihop som gör att det blir en helhet.

Annika: Är ni i olika ålder också eller hur....hur ser det ut på?

Markus: Ja, det är vi. Jag vet inte vad vi är riktigt från för åldrar till

Ingrid: Jag tror...vi sitter här faktiskt. Den äldsta och yngsta sitter här, faktiskt.

Markus: Det kan det nog vara....Kanske Johanna är yngre

Christine: Johanna är yngre. Hon är 25.

Ingrid: Å, det visste jag inte!

Annika: Yngre än vem då?

Markus: Än mig.

Ingrid: Jag trodde att Marcus var yngre.

Markus: Jag är 26, då.

Ingrid: Ja men, det är de här 25 och jag är 50s....å det....

Annika: Det är hela skalan?

Ingrid: Ja, det är det faktiskt. 25, 30, 34, 40, 50.....så där någonting.

Annika: Det är bra....att det inte bara är så här homogent...liksom att det är en generation someller vad ska jag säga....en generation är det väl men att det inte bara

Ingrid: Ja, den biologiska åldern skiljer ju men i den andra åldern, jag menar, vi är samma konstnärsgeneration är vi ju. Vi har liksom gått på skolor samtidigt.

 Om att presentera sig (real audio)

"Och då tänkte jag så här för att underlätta livet - vad gör man då?" Christine Ödlund
"Nej, det här får vi faktiskt klippa bort!"Annika Hansson

Annika: Men känner folk till er på Swe.De-gruppen är det som ett....eller behöver ni presentera er varje gång att ni håller på, ni är tolv personer och gör dittan och dattan eller hur?

Markus: Ja, nä. Det är väl olika tror jag och en del känner väl till och andra....Förut när vi började mer, då var det ganska förvirrat tror jag. Folk visste inte riktigt vad vi gjorde och vilka vi var och vår koppling till galleriet och

Ingrid:och koppling till varandra

Markus:och koppling till varandra, ja, och sånt. Men jag tror att det nu efter hand har klarnat lite mer faktiskt.

Annika: Men är ni en del av Ynglingagatans verksamhet? Eller hur ska man förklara er i förhållande tilldu sa just om de här onsdagkvällarna....Marcus?

Christine: Jag vet inte om man skulle kunna beskriva Ynglingagatan som någon slags paraplyorganisation. Alltså under Galleri Ynglingatan finns det en massa olika verksamheterdet finns ett café, det finns en möbelaffär, det finns galleri, en filmklubb och så är det våra projekt då

Annika: Var jobbar ni någonstans? Har ni varsin ateljé eller liksom hureller jobbar ni tillsammans också, alltså rent praktiskt. Jobbar ni i samma lokal, eller?

Christine: Nej, jag vet inte om....det är väl kanske inte någon som har ateljé.

Ingrid: Nä, hemma.

Christine: Ja, hemma eller här på CRAC.

Markus: Ja, nu har jag faktiskt en ateljé.

Christine och Ingrid: Har du? Grattis!

Annika: Har ni visitkort och?

Christine, Ingrid och Markus: Ja, det har vi faktiskt.

Christine: Vill du se?

Annika: Ja.

(Christine rotar i handväskan)

Annika: Då måste ju vifinns det på....liksom digitalt? Eller kan man få det någonstans? Finns det någonstans man kan hämta ned det?

Markus: Det kan du nog få....Jag har

Christine: Det här är ett annat projekt som Bella Rune och jag gjorde som inte handlar om datorer. Det var vi tryckte ut såna här på T-Centralensåna här visitkort.

Annika: Jaha.

Annika läser högt: "Att din mamma gav dig mat är ett mysterium. Inte ens köttfärs skulle vilja knulla dig" Nej, det här får vi faktiskt klippa bort! "Ta ett acetonbad, gonokockerna jublar när de slipper gå på din tråkiga fest."

Alla: Skratt.

Annika: Är det lika....Nämen, det är ju en version på engelska också! Var delar ni ut de här någonstans?

Christine: Till folk som är dumma.

Annika: Jaha.

Markus: Hardcore.

Annika: Vad då "till folk som är dumma"?

Christine: Jo, det finns ett....såhär

Markus: Det finns många dumma helt enkelt.

Christine: Vi tänkte så här....att fan vad jobbigt det är....man blir alltid förolämpad och så där och så förlämpar man folk själv och det är

Annika: På krogen eller överhuvudtaget?

Christine: Nej, överhuvudtaget. I livet. Och då tänkte jag så här för att underlätta livet - vad gör man då? Det kanske är bra att trycka upp två varianter av visistkortsom man kan sträcka fram utan att behöva liksom dra den här grejen om och om igen. Så det här är förolämpningskortet. Så finns det ett förlåtkort också men de är slut.

Annika: Nej!

Ingrid: Okej, du förolämpar alltså mer än du

Christine: Jag har inte gett bort det här till någon...en har jag gett bort det till det var någon jag kände.

Annika: Var det på blodigt allvar, då?

Christine: Nej, det var inte. Jag vågar inte lämna ut sådana här.

Ingrid: Men det kan komma en gång då man behöver dem

Christine: Då finns det här.

Annika: Men behövs det många förlåt....förlåtkorten är slut? Behövs det många förlåt?

Christine: Jag vet inte varför.

Annika: Behövs det många förlåt inom Swe.De-gruppen?

Ingrid: Nej, det tycker jag inte inte så många...Inte så många.

Om utställningar (real audio)

"Hm, jag och Bella Rune vi gjorde en....batikflagga."Christine Ödlund
"Jag jobbar aldrig med något material, sådär...tycker jag inte...utan" Markus Degerman
"Mmm, just nu är det rundpingis, ja." Ingrid Eriksson

Annika: Jag tänkte på...bara för att karaktärisera er...Jag förstår att det kan vara väldigt olika men vad jobbar ni i för slags medium? Är det liksom...är några av er...jobbar med video eller andra....eller hur ser det ut?

Markus: Oj, det är ohyggligt

Ingrid: Ganska multi.

Markus: Ja, verkligen!

Ingrid: Alla jobbar medeller många jobbar med mycket...olika saker.

Annika: Ingrid, vad jobbade du med senast? Du ställde ut alldeles nyss?

Ingrid: Ja, men det kan man väl säga är en installation...kan man säga. Det är ett helt rum där jag liksom använt de saker jag behöverganska ready-mades som jag kanske har förändrat lite grann, så där.

Annika: Och just nu är det ett pingisbord?

Ingrid: Mmm, just nu är det rundpingis, ja.

Annika: Och Marcus?

Markus: Jag jobbar aldrig med något material, sådär...tycker jag inte...utan

Alla: Skratt.

Markus: Men det gör jag inte alltså. Det blir väl bara att det helt enkelt bara blir något material, snarare, än att jag verkligen

Annika:utgår från materialet?

Markus: Nej. Men nu blev det helt enkelt bara lysrör då som jag bytte....från ett ställe till ett annat....helt enkelt.

Annika: Och det är det som finns på Ynglingagatan just nu?

Markus: Ja.

Annika: Och framtill i?

Ingrid: 29 maj.

Annika: Christine, då. Vad har du sysslat med på senaste tiden?

Christine: Jag tycker om att jobba med datorer. Så det blir väl att det mesta jag håller på med går via datorer på något sätt. För det är det jag tycker är roligast just nu.

Annika: Gjorde du det redan.jag tänkte på...i skolan eller är det CRAC som är, har varit?

Christine: Ja, jag gick ju foto så att....Först var det fotografi och sedan så var det video på Mejan och då höll jag på med det....Och nu håller jag på och animerar.

Annika: Vad gjorde du på Light-utställningen?

Christine: Hm, jag och Bella Rune vi gjorde en....batikflagga.

Alla: Skratt.

Annika: Ja, det låter ju väldigt så...här...dator

Christine: Ja. Skratt. Man får anpassa sig till liksom sina idéer. Det spelar egentligen ingen roll....vilket material man jobbar med. Nu blev det batik.

Annika: Ja, vad hände där? (på utställningen Lighthouse i Malmö)

Ingrid: Ja, då....och det var ju våran första gemensamma som vi gör någonting tillsammans somi våra egna konstnärskap alltså. Men då har vi alltså gjort enen ljusshow. Vi har utgått ifrån ljuset och sedan har vi liksom byggt ihop det på plats. Men var och en har ju bidragit med det som den jobbar med på ett eller annat sätt. Men bara att det som var gemensamt var att vi skulle förhålla oss till ljusprojektioner ellerja, det var diabilder, overhead, ficklampor

Annika: Varifrån kom den idén?

Ingrid: Ja, den har vi slitit ihop! Den har vi faktiskt slitit ihop. Det kom vi väl fram till efter mycket om och men...vi började i olika ändar och drar liksom. Vad skulle kunna tänkas vara roligt att göra framför allt och genomförbart och så

Annika: Hur ställer niär ni era egna...liksom kuratorer, curators. Bestämmer ni till exempel den här utställningen "Light"bestämmer ni hur den ska se ut eller är det mötet med någon annan som engagerat er? Eller hur ser det liksom ut?

Markus: Nej, där bestämmer vi själva. Det är också en....det är nog en grej som jag inte tror att...jag vet inte om....nä, om någon utomstående skulle bestämma det. Jag tror att....det ligger inte i vårt intresse. Nej, det kommer vi fram till själva då genom möten och så och diskussioner.

Annika: Nu hade ni sist den här "Light". Vadhar ni något på gång som grupp nu.nästa. Vad är nästa plan?

Christine: Hmm, det är att göra en turné med Riksutställningar...eventuellt...jag vet inte jag tror att det är spikat nu

Ingrid: Det är nästan spikat i alla fall. Det är inte riktigt spikat men...det är nitti...nej, man kanske inte kan säga det men det är

Annika: Kanske?

Markus:Vi säger förförhoppningsvis.

Ingrid: Förhoppningsvis ja, så går det i lås och då...blir det under ett och ett halvt åroch en sex platser åtminstone, sex sju platser i Sverige och kanske i Danmark också eller i USA, kanske Tyskland.

Annika: När får ni reda på det, så där? När kan vi vara säkra?

Markus: Någon gång i maj skulle jag tro eller i slutet av den här månaden eller någonting sådant. Så det är ganska snart

Ingrid: Det blev förskjutet lite nu. Annika: Har niär det...har ni en tanke om vad ni skulle i så fall vilja göra? Finns idén redan eller?

Markus: Ja, det finns olika idéer där som ....som...som så att säga...i viss mån i alla fall...det.....det är några grunder där

Annika: Som ni inte vill avslöja än, kanske?

Markus: Njadet kanske blir ska vi låta vara mer av en surprise. (Skratt)

Annika: Ämmen då är Riksutställningar i alla fall en samtalspartnerför er? Då är ni inte riktigt så där själva att ni driver....allting? Eller hur fungerar det?

Christine: Ja, hur menar....alltså de är ju väldigt engagerade i och försöker att få det här projektet att gå igenom men det är inte så att de på något sätt vill styra det vi ska göra utan där har vi redan sagt hur vi vill ha det.

Annika: Mmm.....okej.

Christine: Och så blir det.

Annika: Och så blir det?

Ingrid: Och så blir det.

Utställningserbjudande
"Mashed Swedes" av konstnärsgruppen Swe.De
producerad av Riksutställningar

Johanna Billing, Markus Degerman, Ingrid Eriksson, Peter Geschwind, Carina Gunnars, Erla Haraldsdottir, Karin Johnson, Anna Kindgren, Gunilla Klingberg, Bo Melin, Bella Rune, Christine Ödlund Swe.De är en grupp med tolv unga konstnärer som är baserade på galleri Ynglingagatan 1 i Stockholm. Medlemmarna kommer från hela landet och har gått på olika konsthögskolor.

- Tillsammans bildar kålrötterna moset, är gruppens egen förklaring till att de valt att arbeta tillsammans. Rotmos på engelska blir Mashed Swedes. Namnet på utställningen kom till när Swe.De bjöds in för att göra en utställning i Los Angeles. Grundidén var att gruppen skulle skapa en gemensam utställningsform där helheten var större än delarna. Utställningen som Riksutställningar nu kommer att turnera i Sverige bygger på samma tanke. Inom ramen för den gemensamma formen kan de individuella verken komma att varieras efter platsen. Dessutom medföljer specialsydda happenings, ett pedagogiskt program utformat av gruppen själv, ett samarbete med det lokala konstlivet, en katalog och en hemsida som speglar vad som händer på varje ort.

Två av konstnärerna följer med till varje stad för att arbeta med utställningsformen och ordna vernissagehappenings. Till varje vernissage arrangerar Swe.De dessutom en barliknande mötesplats. De vill betona vikten av det sociala inslaget i en vernissage, en situation vars funktion är att skapa möten och samtal. Med hjälp av arrangören på orten vill Swe.De också bjuda in lokala konstnärer för att göra ett endagsprojekt i anknytning till utställningen. Det blir ett samarbete där arrangören bistår med sina egna kontakter. Syftet är att inkludera det lokala konstlivet, så att det blir ännu fler kålrötter till moset. Endagsprojekten blir en turnerande variant på de Wednesday Happenings med olika inbjudna konstnärer som Swe.De driver på Ynglingagatan 1. Det har varit deras sätt att synliggöra ny och oetablerad konst av alla genrer och att skapa ett roligare klimat att arbeta i både för dem själva och andra konstnärer.
Swe.De kommer själva att arbeta med att framställa en katalog i magasinformat som kan komma att byggas på under utställningens gång. Swe.De:s hemsida blir också en del av projektet. Där dokumenteras vad som händer på varje ort.
Adressen är www.y-1.com
Utställningen är anpassningsbar men kräver en yta på minst 200-500 m2.
Utställningen är tillgänglig från våren år 2000 till slutet av 2001.
För mer information kontakta Helena Sundström projektsekreterare,
Riksutställningar, tel: 08-691 60 48, e-post:
helena.sundstrom@riksutstallningar.se, eller Ulrika Sten projektledare
08-691 60 68, ulrika.sten@riksutstallningar.se .