Samtal med Maria Friberg

Maria Friberg har under våren varit Headlands-stipendiat i San Francisco. Milou Allerholm fick tag på henne via hennes hotmail-adress. Samtalet utspelar sig under loppet av en vecka i slutet av april.

MA (Milou Allerholm): Hej Maria, nu har jag äntligen kommit fram till datorn. För oss genomfrusna varelser som just nu genomlider den svenska våren är det förstås välkommet med en rapport från soliga Kalifornien. Mest intresserad är jag av att veta om det verkligen är ett så dogmatiskt ställe som det numera ofta utmålas att vara. En vän berättade nyligen hur hon hade blivit ombedd att släcka sin cigarrett som hon rökte utomhus, på en veranda i Los Angeles. Andra föreställningar: att ingen dricker alkohol och
att ingen äter fett med fett i. Jag vill inte låta som någon dekadent romantisk europé, men man inbillar sig att alla dessa saker även måste påverka konstklimatet.

"En sak som gläder mig är att jag har sett så många vuxna män som leker. De grejar och fixar i timmar här nere på stranden med saker jag vet inte vad, och det spelar ingen roll. Viktiga små saker verkar det som. Jag har tagit några foton på män som kryper på alla fyra och gör något helt koncentrerat." Maria Friberg

MF (Maria Friberg): Konstklimatet i San Francisco präglas av två läger: dels de kommersiella gallerierna som visar tråkiga saker, typ abstrakt konst, dels de "alternativa" gallerierna som vill visa samtida konst. Men de senare har inte några pengar, så de har bara råd att visa konstnärer från SF eller möjligtvis från LA, och absolut inget utanför Amerika. Några av de alternativa som är bra är Four Walls, Southers Expousure och Luggage Store. De har coola lokaler och en lekfull eller slapp attityd - beroende
på hur man ser på det. Livsreglerna här är annorlunda, jag tror på din berättelse med röknojjan. Å andra sidan röker folk gräs som gräs här. Huvudregeln verkar vara att ha ett nyttigt och skönt liv. Där ingår organisk mat, datorer, cykelturer i bergen, röka gräs vid solnedgången. Det är lätt att ta det för lugnt här.
Det känns på en gång förbjudet och väldigt skönt.

MA: Kanske är det därför många svenska konstnärer som har vistats på Headlands har gjort så bra verk under sin vistelse där, det blir som Luther på gräs. Håller du på med något särskilt arbete just nu, har du påbörjat något på plats?

MF: En sak som gläder mig är att jag har sett så många vuxna män som leker. De grejar och fixar i timmar här nere på stranden med saker jag vet inte vad, och det spelar ingen roll. Viktiga små saker verkar det som. Jag har tagit några foton på män som kryper på alla fyra och gör något helt
koncentrerat. Jag ska ta fler bilder på sådana situationer, där man inte förstår vad de leker, bara att de leker. Jag har gjort ett annat arbete här som är mer färdigt, ett foto på en man i ett stort vitt skum. Mannen är flintskallig och runt 40 år, man ser bara hans huvud och lite bringa. I övrigt är han omringad av detta stora, vita som ser ut som snö eller cappuccinoskum eller någon alienmassa, vad vet jag. (Det är egentligen havsskum.) Han ser inte rädd ut trots denna dramatiska massa, han ser bara ut att vara där.
Fotot påminner om bilden av en man som ligger i sängen, omgiven av ett hav av lakan. (Jag skickade dig ett vernissagekort från Frankfurt-utställningen, har du fått det?) Liksom i denna bild ser man här mest ett huvud, lost in space. Jag började tänka på Salome och gick till biblioteket och tittade på alla lösa huvuden som flyger omkring i konsthistorien. Det vimlar av dem.

Maria Friberg: "Somewhere else" 1998 färgfotografi 100 x 400 cm

MA: Din iakttagelse av männen som leker och grejar i timmar med man vet inte vad - "viktiga små saker verkar det som" - är fascinerande. Jag blir nyfiken på din beskrivning och ser fram emot att få se bilderna, det låter som en spännande fortsättning på dina tidigare verk. Du börjar få en diger samling arbeten som cirklar kring mannen och mansbilden i dag. Jag tänker till exempel på videon och fotot "Confront me back", där en man sitter mellan de två framsätena i en bil. Man inser att han måste sitta precis där växelspaken är. Bilden öppnar upp för en mängd infallsvinklar, men den tydligaste aspekten är "mellanläget", hans plats mellan "herrsätet" (förarsätet) och "damsätet" (passagerarsätet). Bilden pekar både mot sociala strukturer, som så att säga föreskriver olika "rum" åt män och kvinnor, men också mot den sexuella identiteten, där han tycks befinna sig mitt emellan. Växelspaken, som vi inte ser men som borde vara där, skänker samtidigt en möjlig homoerotisk dimension till bilden. Om jag inte minns fel får man känslan av att mannen själv inte riktigt vet på vilken sida han ska sitta. Hans" mellanposition" är inte helt bekväm.

"När jag tänker på de här verken kommer hela tiden kostymen i förgrunden.Kostymen signalerar makt, och är ju ett slags garant för att allt går rationellt och säkert till, att alla beslut som fattas är välgrundade och att världen i de kostymkläddas närvaro är så välordnad den kan vara. Dina bilder luckrar upp detta utan att det blir en platt kritik. Du skapar en tvetydighet och låter så att säga det irrationella (som givetvis präglar kostymklädda människors liv i lika hög grad som andras) sippra fram." Milou Allerholm

Jag tänker också på ditt förslag till konstrådets idétävling "Platser" förra året, där en video av en man skulle projiceras i de två mindre triumfbågarna på Riksgatan, mellan Riksdagshuset. Man skulle bara se
mannens kropp från bröstet och nedåt, han skulle så att säga försvinna rakt in i den monumentala arkitekturen. När man närmade sig skulle rörelsedetektorer aktivera videon och han skulle böja sig ner mot marken, mot betraktaren, med en lite tafatt gest. Verket hade titeln "Ser att han försöker".

I den utsmyckning som du nyligen utförde för Statens konstråds räkning i Helsingborg har du arbetat vidare på den bilden. Där har tre fotografier av en kostymklädd man screentryckts på olika butiksfönster i tre nybyggda fastigheter i Norra Hamnen. Verket heter "Atlanter", vilket syftar på den sorts figurer som används som stödpelare till antika byggnader. Varje foto/atlant är fem meter hög, samma höjd som fönsterna. Mannen håller upp sina armbågar mot taket, som om det vilade på honom. Som du skriver i din projektbeskrivning är han "i överförd mening, den pelare som samhället vilar på. Det är en position som både är utsatt och ger stor frihet". När jag tänker på de här verken kommer hela tiden kostymen i förgrunden. Kostymen signalerar makt, och är ju ett slags garant för att allt går rationellt och säkert till, att alla beslut som fattas är välgrundade och att världen i de kostymkläddas närvaro är så välordnad den kan vara. Dina bilder luckrar upp detta utan att det blir en platt kritik. Du skapar en tvetydighet och låter så att säga det irrationella (som givetvis präglar kostymklädda människors liv i lika hög grad som andras) sippra fram. (Nu styrs min infallsvinkel säkert delvis av att jag själv alltid varit fascinerad av hur vi försöker planera och ordna vår tillvaro på ett systematiskt och säkert sätt, men att det mesta ändå sker på ett slumpartat vis, där de mest banala småsaker inverkar.)

MF: Det du säger om "Confront me back" stämmer, men man ser växelspaken, han gnider sig sakta och lite undrande mot den. Det handlar om att det är okej att vara i det osäkra (mellanläget), att man får acceptera det. Jag gillar det du skriver om dig själv, att man försöker planera och ordna tillvaron. Jag har spridda känslor kring planerandet, man blir ursinnig när det inte blir som man hade planerat och det kan samtidigt vara en stor lättnad att det blev något annat. På det planet känner jag igen mig i männen i bilderna.

MA: För att anknyta till det andra arbetet du nämnde, nog vimlar det av fristående huvuden i konsthistorien. Vad är det med Salome (och Johannes Döparens stackars huvud...) som intresserar dig?

MF: De "lösa" huvudena i mina bilder är inte avhuggna, jag intresserar mig mer för bilder av huvuden där man inte ser kroppen, att kroppen befinner sig i något annat, något stort, upplöst, skum, eller i ett hav av sidenlakan. Vad beträffar Salome-myten är jag mer intresserad av bilderna av Johannes Döparens huvud än av själva myten. Jag tänker även på andra bilder där lösa manshuvuden flyger med små vingar runt jungfru Marias kropp. Jag ser det mer som något surrealistiskt, något jag inte helt förstår, och det är det intressanta. Det irrationella som du skrev.

MA: Många av dina tidigare verk har haft en påtaglig kroppslighet. Du skriver nu att du är intresserad av att "kroppen befinner sig i något annat, något stort, upplöst skum". Varför?

MF: Om man ser det fotot i kontrast till de tidigare fotona där man ser den upprustade påklädda mannen, handlar det om klyftan mellan den privata, trygga, sovande och mer upplåsta personen i kontrast till den publika, påklädda och kontrollerade personen. Två lägen som jag själv gillar mycket, men som jag har svårt för att byta smärtfritt mellan.

"Vi började prata, och det visade sig att vi hade gemensamma tankar och problem med hur man ska vara som stor - som Pippi Långstrump säger: jag vill aldrig bliva stur. Det handlar mycket om att jag känner igen mig i dessa kostymklädda pojkar som kämpar med att vara, och med vad man gör med sina drömmar." Maria Friberg

MA: Hej igen, i morgon ska jag ska åka ner till Malmö och Helsingborg, bland annat för att kika på ditt arbete i Helsingborg inför texten till Statens konstråd. Jag kommer tillbaka på fredag eftermiddag. En fråga under iden: Under 80- och 90-talen har många arbetat med feministiska frågeställningar, något som på senare år mer övergått i "gender studies" och "queer theory". Du arbetar till stor del med mansbilder. Kan du utveckla vad du tycker är viktigt med det arbetet?

MF: Det har varit intressant att undersöka en grupp som jag inte hade några relationer till, jag kände inga "vuxna män" innan. Det hela började med en man som köpte ett foto av mig. Vi började prata, och det visade sig att vi hade gemensamma tankar och problem med hur man ska vara som stor - som Pippi Långstrump säger: jag vill aldrig bliva stur. Det handlar mycket om att jag känner igen mig i dessa kostymklädda pojkar som kämpar med att vara, och med vad man gör med sina drömmar. En praktikalitet: jag har blivit av med datortillgången på Headlands, så det är krångligare att maila nu, men jag besöker Internetcafeet så vi kan ha kontakt. I dag är det fredag, jag kollar i morgon igen. På måndag morgon åker jag ner till LA.

MA: Tillbaka från Helsingborg. Jag har sett utsmyckningen med de tre atlanterna. De är imponerande stora, det är svårt att missa dessa fem meter höga kostymnissar när man går förbi fastigheterna. Samtidigt smälter de in i byggnaderna, det är ju inga verk man snubblar på, rent fysiskt. För att först anknyta till det du sa ovan: det låter som om det faktum att de är av manligt kön bara är en aspekt - du talar också om att du själv känner igen dig hos dem. Kostymen blir ett tecken för "manlighet", men de egenskaper som traditionellt räknas som "manliga" är ju lika mycket frågor för kvinnor. För att anknyta till genusforskningens grundläggande distinktion mellan kön och genus - det som betecknas som "manligt" respektive "kvinnligt" har inte med det biologiska könet att göra. Det kan vara intressant att jämföra med "Driven", det verk du gjorde tillsammans med Monika Larsen Dennis i januari där en video projicerades på Kulturhusets fasad i jätteformat. Där är två kostymklädda personer ingripna i en svårgripbar blandning mellan dans, brottning och omfamning. En tydlig del av verket är hur svårt det är att säga om det är män eller kvinnor på bilden. Verket pendlar, som flera verk du gjort tidigare, mellan ömhet och våldsamhet, mellan närhet och avstånd, njutning och smärta.

Det går inte heller att tillskriva personerna någon sexuell tillhörighet. "Atlanter" är både komiskt och rörande, mannen är, som du säger i din projektbeskrivning, tydligt fast i en struktur. "Varje bild äger små nyansskillnader till de andra - nyanser av sårbarhet, ofullkomlighet och tålamod", skriver du vidare. Jag tänker på andra atlanter jag sett, en jag minns väl var i en kyrka i Wien - en musklig figur som verkligen såg ut att kämpa för att hålla den tunga arkitekturen på plats. Det är också så man tänker sig dessa skulpturer - heroiska. Man kan inte se för klen ut om man ska bära ett hus på sina skuldror. Här skiljer sig din atlant, som ju ger ett vekare och mer alldagligt intryck, verket pendlar tydligt mellan styrka och sårbarhet. En praktisk fråga om detta verk: har det varit svårt att få igenom förslaget, jag tänker till exempel på arkitekterna. Har du hört deras syn på verket, som ju tillkommit efter arkitekturen?

"Jag tycker det hade varit bättre med alla i samma riktning, det hade blivit kraftfullare. Det hela känns fortfarande okej, men jag förstår inte vad de var så rädda för, man ser ju män i kostym varje dag. Det är bättre att försöka relatera till dem." Maria Friberg

MF: Det var inga problem med arkitekterna, de var positiva. Däremot var det problem med Statens konstråd. De tyckte att mitt första förslag var fascistiskt, militant, för mycket manlig kraft. De undrade hur vanliga kvinnor skulle kunna relatera till dessa stora män. I det förslaget hade jag alla tre atlanterna i riktning mot havet, de stod mer på en rad. Jag var tvungen att göra verket lite mildare, genom att rikta dem åt olika håll. En av dem står fortfarande kvar i riktningen mot havet. Jag tycker det hade varit bättre med alla i samma riktning, det hade blivit kraftfullare. Det hela känns fortfarande okej, men jag förstår inte vad de var så rädda för, man ser ju män i kostym varje dag. Det är bättre att försöka relatera till dem.

Med "Driven" försöker vi både överbrygga och osäkra begreppet manligt-kvinnligt. Som du säger, kostymen står för potens och makt. Potens är inte könsbunden, men makt är det ju till viss del fortfarande.

MA: Jag har tittat igenom materialet en gång, och jag har en fråga. Du skrev att "Det har varit intressant att undersöka en grupp som jag inte hade några relationer till, jag kände inga 'vuxna män' innan." Jag är inte säker på att jag förstår hur du menar. (PS: Jag anar att du är på väg snart. Låt mig veta när du skickar ditt svar om detta är sista rundan Om jag inte får tag på dig igen: Ha en bra resa!)

MF: Med "jag kände inga vuxna män innan...." menar jag att jag inte har haft någon kontakt med vuxna män i kostym innan. Jag känner ingen privat, och jag har inte vuxit upp med någon vuxen man i min närhet. Så det är en helt ny outforskad mark för mig. Ja, det här får bli sista rundan, hoppas ni har det bra i Stockholm. Vi hörs.

Fotnot: Därefter försvann Maria Friberg ut över de amerikanska vidderna i en rosa Cadillac som Anders Boqvist lämnade kvar efter sin Headlands-vistelse i höstas.