AH (Annika Hansson): Felix, jag tänkte att vi skulle tala om datorn som ett verktyg i din utställning "Nothing Becomes a Man More than a Woman´s Face"-eller "Mamma är kines, pappa är japan, stackars lilla barn" - och om begreppet skönhet. Titeln på utställningen är hämtad från ett tidningsklipp? Och den svenska titeln kommer från en ramsa som väl varje barn känner till?

FG (Felix Gmelin): Ja, i min skola var ramsan även en rasistisk lek som gick till såhär: Man säger "Mamma är kines och drar ögonlocken uppåt", sedan "pappa är japan och drar ögonlocken neråt, därefter drar man ögonlocken åt olika håll och säger "stackars lilla barn". Jag hoppas att barn har glömt den vid det här laget. Jag använde den som titel för att den har med det fula och sköna att göra. Utställningens centrala tema. Den engelska titeln var ett uppslag från Ronald Jones som skrev den svenska katalog-texten. Ett tidningsklipp ur New York Times 1 september 1998 med rubriken Nothing Becomes a Man More than a Woman´s Face. Den handlade om mysterier och motsägelser i det vetenskapliga studiet av skönhet. Min egen litteratur hade bara tråkiga rubriker som Verfürung nach Maß, Der falsche Körper eller Schönheit, was ist das?. Tidningsrubriker kan ha en slags skjutjärnspoesi som jag tycker passar mina utställningar. Bra rubriker tar spjärn mot något i vårt kollektiva medvetande men avslöjar inte sitt
uppsåt. De vill få oss att läsa vidare och göra oss nyfikna. Jag funderar mycket på utställningstitlar och verktitlar. Och lär mig av rubriksättarna. Ibland använder jag rubrikerna som de är, som objet trouvé. Som exempelvis i utställningarna "Painting Modernism Black" eller "Ein kleiner Beitrag zur Sauberkeit", båda rubriker ur The Guardian respektive Bildzeitung.

"Om skönheten ligger i sammanfattningen som forskarna säger så undrar jag om det spelar någon roll vad eller vem som sammanfattas. Vi kan lika gärna sammanfatta tio fula till en vacker som tio vackra till en vacker."

AH: I utställningen konfronteras betraktaren med den egna uppfattningen om skönhet men också om normalitet. Och i en samling porträtt som den här så associerar jag omedelbart till rasbiologins klassificering. Är det något du själv reflekterat över?

FG: Forskningen har ju börjat syssla med begreppet skönhet igen och lite med samma metoder som under tredje riket. De använder en gång till statistik som metod och söker efter arketyper. En slutsats i flera av dagens undersökningar är att en sammanlagd bild av säg tio ansikten anses mera tilldragande än varje enskild individ. Min utställning följer samma struktur. Sammanfattar ett antal individer till en enda. Men det finns en väsentlig skillnad. Ett medvetet tankefel kan man säga. Om skönheten ligger i sammanfattningen som forskarna säger så undrar jag om det spelar någon roll vad eller vem som sammanfattas. Vi kan lika gärna sammanfatta tio fula till en vacker som tio vackra till en vacker. Det borde inte vara någon skillnad mellan resultaten, tänkte jag och började samla fula ansikten, medicinska fallbeskrivningar, gummimasker, karikatyrer, datamanipulationer mm.

AH: Här använde du målning och datorn i olika steg och i skilda syften. Kan du berätta om hur du gick till väga och om resultatet?

FG: Gestaltningen föll på plats som en logisk konsekvens av idéerna. Att flickan med sjukdomen frontonasal dysplasia måste målas av för att bli uthärdlig blev tydligt ganska omgående. Att använda måleri blev ett sätt att göra det fula mera allmängiltigt och komma bort ifrån det personliga och tragiska. Måleriet har ju en lång tradition av idealisering och deformering. Ta exempelvis Ingres porträttmåleri som nyligen visades på National Gallery i London. Hans bilder bär idealiserade ansikten medan kropparna är ormlikt förvrängda både i skala och perspektiv. När det kom till kompositbilden krävdes en helt annan metod och ett helt annat medium Sammanfattningen av porträtten skall bevisa om hypotesen fungerar eller ej. Den bekräftar eller dementerar om många fula kan bli vackra i sin sammanfattning. Till detta ville jag ha en ovedersäglig och i någon mening objektiv metod för att kunna säga: Så här har jag gått till väga.

Beviset är giltigt, som inom vetenskapen, när det kan upprepas. Därför lämpade sig datorn som är systematisk bättre än måleriet som alltid är subjektivt och personligt. Att utställningens slutgiltiga bild dessutom är en morfad videoprojektion på smörpapper valde jag för att peka på det preliminära i resultatet, om att arbetet pågår. Vi har faktiskt misslyckats med alla våra experiment hittills.

"Kanske en blandning av Klockaren i Notre Dame och Snorige Fred ur Buttericks sortiment kunde bli till en helt ny Adonis?"

AH: Du har sysslat med morfningar av porträtt. När jag hört ordet morfning så tänker jag på Michael Jacksons video som gjordes för några år sedan. Det var första gången jag och många med mig såg en morfning. På den tiden var det ganska avancerat både idémässigt och tekniskt. Varför ville du använda
den tekniken?

FG: När min assistent förklarade programmet Elastic Reality så var det helt kongruent med min idé. Kanske en blandning av Klockaren i Notre Dame och Snorige Fred ur Buttericks sortiment kunde bli till en helt ny Adonis? Att kunna göra ett ansikte som ligger mitt emellan två olika ansikten blev ett
annat sätt att göra kompositbilder. Vi gjorde alla möjliga experiment. En blev till en kommentar kring valrörelsen 1998 med titeln "Ju fler vi är tillsammans" där vi blandade politikeransikten med varandra. En annan morfning kallade vi "Året runt". Jultomten förvandlades till påskhare och haren till Lucia och sedan tillbaka till tomte. Haren och tomten ser ganska kul ut mitt i. Datorn erbjuder vissa möjligheter som inget annat medium har. Det blir användbart som konstnärligt redskap om man struntar i manualerna, tycker jag. Just Elastic Reality använde vi mycket som ett teckningsredskap.

AH: Det är viktigt att påpeka att dina porträtt knappast kan uppfattas som karikatyrer. Vi tar dem på allvar. Kändes det någon gång som du riskerade att syssla med lyteskomik?

FG: Tvärtom, komiken och karikatyren är vapen mot det tragiska i utställningen. Visst finns det risker. Jag började 1996 med sjuka ansikten. Ingen ville visa dem ens som målningar. Någon talade om sin harmynte bror, någon annan om spekulationer kring tragedier. Argument som jag tog till mig och respekterar. Jag vill inte slå mynt av trauman. Det här handlar inte om personliga egenskaper, utan om en generell princip i vårt medvetande. Lyteskomiken, som du kallar den är ett vapen mot det tragiska. Bilderna av barnen är ommålade så att alla personliga drag är borta. Ingen skall kunna kunna igen sitt eget barn. Därför började jag även använda karikatyrer och komiska masker.

"Datorn kan användas på ett sätt som liknar Jorns eller Pollocks, tänker jag. Inte till att transformera det ena in i det andra utan genom att använda verktygen som de är i sig själva. Just för att de är olika alla andra verktyg ."

AH: För att återgå till att tala om din användning av datorn som verktyg. Verktyg är ju till för att göra saker lättare att hantera men jag undrar om du tycker att du förlorar något när verket transformeras genom datorn. Ofta hör man att både konstnärer och betraktare av verket saknar det handfasta eller taktila? Man får liksom inte valkar i näven av pekdonet?

FG: Det taktila. Jag avstår gärna från valkarna. Många konstnärer slipper dem genom att anlita assistenter. Men visst, jag förstår frågan. Det är svårt att gestalta via datorn. Svårt att få liv i saker som normalt sker genom fysiskt motstånd. Svårt tex. att spela trummor genom en maskin eftersom musiken baserar sig på en mänsklig puls. Hur programmerar vi en maskin efter vår egen hjärtrytm? Musiken har sin affektionslära som går ut på att varje musikalisk fras, varje rytm eller melodi har sin motsvarighet
i en mänsklig gest, andning, pose eller liknande. Tydligt hos både Mozart och Maria Callas. Varje melodi har hos dem sin motsvarighet i gråtets, skrattets eller talets ordning osv. Jag brukar tänka mig min användning av penslar på samma sätt. De är till för att öka hastigheten, förenkla och följa andetagen. Jag vill använda verkygens möjligheter. Den danske konstnären Asger Jorn förstod sina verktygs begränsningar, tycker jag, när han använde motorcykeln som pensel för att göra en monumental målning.

Hans expressiva stil var bara så lång som armen. Jackson Pollock, som bröt isen enligt kollegorna revolutionerade måleriet genom att förstå och förändra sina verktyg. Det gjorde han genom att lägga sina dukar på golvet och droppa färg istället för att stryka den över duken. Motsatsen är regel på målarskolor. Någon går upp i format, från litet till stort men byter inte verktyg, vare sig färgkvantitet eller penslar. Resultatet är alltid en katastrof. Datorn kan användas på ett sätt som liknar Jorns eller Pollocks, tänker jag. Inte till att transformera det ena in i det andra utan genom att använda verktygen som de är i sig själva. Just för att de är olika alla andra verktyg . Om vi kan följa datorns egen rytm och göra det som den är bra på och som den har lätt att göra på dess egna villkor kan den bli användbar. Vad det gäller slumpen har datorn fler variabler än andra metoder och slumpen är ju lika användbar som gesten, eller hur?

"Allt blir annorlunda när idé blir till praktik vare sig vi är ensamma eller flera. Var det inte Warhol som sa att det aldrig blev som han tänkt sig, utan bra ändå?"

AH: Du använder dig av en assistent när du jobbar vid datorn. Konstellationen konstnär-tekniker har ju diskuterats sedan 50-talet. Billy Klüver och Rauschenberg var ju till exempel ett sammansvetsat par när det begav sig. Vad ser du för för- och nackdelar med att konstnären använder sig av en annan person med tekniska kunskaper? Hur mycket förändras din grundläggande idé av samarbetet?

FG: Din fråga passar filmregissörer. Ofta får de frågor kring om de gillar att kontrollera sina medarbetar eller om de köper deras initiativ. Jag gillar det senare alternativet. Att någon tolkar eller kanske misstolkar
mina intentioner är positivt. Det viktiga är vem jag väljer. Att vara sammansvetsad är inget ideal. Med bra assistenter blir resultatet bra och vice versa oavsett om vi förstår varandra. Även idéerna förändras och
omtolkas genom samarbetet. Allt blir annorlunda när idé blir till praktik vare sig vi är ensamma eller flera. Var det inte Warhol som sa att det aldrig blev som han tänkt sig, utan bra ändå?

AH: Den här konversationen spretar åt all håll. Men innan vi avslutar, är det något du vill tillägga?

FG: Visst är det konstigt att så få målare tycker om datorer? Datorer handlar ju mycket om bilder eller hur?