Ann-Sofi Sidén - QM, I think I´ll call her QM

Magnus Bärtås - Anna, var är Paulina i dag?
(real video)

Pål Hollender - Överspelat

Marit Lindberg - Klockan fyra på morgonen

Martin Petéus - The best a man can get
(real video)

Anna Nyberg - Ja - utan nej

Carl Johan Erikson - ingen titel

Idén att låta ett antal konstnärer göra var sin film i reklamfilmsblocket på bio har sin upprinnelse i ett tidigare projekt som en av oss ­ Martin Petéus ­ genomförde vid Trondheim Kino. Den diabildsreklam för lokala företag och handlare som föregick filmvisningen, infiltrerades av två egna bilder utformade som en efterlysning.
Under våra diskussioner efter Martins hemkomst från Norge började vi inse potentialen i idén. Hur vore det att överföra den, i större skala, till Sveriges biografer? Frågan blev: hur skulle man som konstnär använda en minuts filmtid på bio?

Vi vände oss till SF, som genast var positiva. Till vårt förfogande ställdes tid i reklamfilmsblocket om en minut per konstnär på alla deras biografer i Sverige under 1998. Filmerna visades enligt ett rullande schema, med en film per föreställning.

Steget från diabildsreklamen till filmen visade sig vara stort. Vana att göra utställningar för en spottstyver blev vi närmast generade över den finansiering som skulle krävas för att genomföra projektet. Vid närmare eftertanke insåg vi att det verkligen fanns en relation mellan den ekonomiska insatsen och den potentiella kommunikationskraften, både vad gäller spridningen av filmen och den visuella kraft som mediet besitter.

Metoden ­ att spränga in ett konstnärligt budskap i ett kommersiellt sammanhang ­ är i sig intressant. Men just reklamfilmen uppfattade vi som ovanligt intressant av flera skäl. Biopubliken är bred och sammansatt. Den är, till skillnad från en mer passiv TV-publik eller en helt passiv publik i det offentliga rummet, aktiv i den meningen att den betalat för en film den valt att se. Uppmärksamheten är stor, alla blickar är fokuserade på en punkt: filmduken.
Många bildkonstnärer har drabbats av filmens dragningskraft. Referenserna till filmen inom konsten har speglat den stora uppsättningen av idéer om ”det filmiska” eller ”filmens väsen”. Vissa har inspirerats av den kinematografiska situationen, andra har hänvisat till filmens narration eller mimetiska kraft; några har utnyttjat språk och estetik som ackumulerats inom olika filmgenrer. Ändå har många konstnärer fortfarande ingen praktisk erfarenhet av film. Även om videokonsten har fått ett stort genomslag bland konstnärer, curatorer och gallerister (i fallande skala) har den sällan behövt konfronteras med människor utanför konstvärlden.
När vi fick möjlighet att arbeta med film var alltså detta erbjudande en möjlighet som innehöll två dimensioner, båda lika viktiga: dels ett möte med ett, för de flesta inblandade, nytt medium och dels en ny ”utställningssituation”. Här blir man plötsligt ställd inför en enorm mängd betraktare. För en bildkonstnär känns det adekvat att använda ordet masspublik.
Mötet med detta nya medium tänkte vi oss som en översättningsprocess som kunde falla ut på olika sätt och som automatiskt radade upp ett antal frågor: hur, eller i vilken mån, skulle man föra över sin ”vanliga” gärning till filmmediet? På vilket sätt skulle man ta spjärn mot denna kontext med reklam för chips och läsk och ­ i vidare mening ­ biografen i sin helhet?

När vi så bjöd in andra att medverka i projektet, sökte vi ett brett spektrum av konstnärer, från de som aldrig arbetat med rörliga bilder, via de som gjort intressanta arbeten inom video, till någon som redan arbetat med film. Det var vår egen nyfikenhet som till slut blev vägledande. Vi frågade oss: ”Vad skulle just denna konstnär göra ställd inför denna situation?” eller ”Vilket meddelande skulle denna konstnär framföra mitt ibland alla reklammeddelanden med sina klart uttänkta mål?”. Det var samma frågor som vi ställt oss själva i upprinnelsen av projektet.
Alla medverkande erbjöds att arbeta med ett komplett filmteam och 35-millimetersfilm. Grundtanken var nämligen att samma tekniska resurser som finns vid en inspelning av en reklamfilm av lågbudgetkaraktär skulle tillhandahållas. Konsten skulle för en gångs skull spela på samma plan som reklamen, eller åtminstone parallellt, på en angränsande plan. Kontrasten mot reklaminslagen skulle inte, om det inte var konstnärens avsikt, bli synligt enbart genom en enklare eller mer bristfällig teknik.
Fem av de deltagande konstnärerna antog erbjudandet om att arbeta med filmteamet. Efter arbeten med synopsis och förberedande diskussioner med fotografen Tommy Lundqvist skedde inspelningarna i den gamla filmstaden i Solna. Det var en rekordvarm vecka i augusti 1997. För alla de inblandade konstnärerna var inspelningen en stor upplevelse.

De konstnärer som deltagit i ”Konst på bio” är (förutom oss): Pål Hollender, Anna Nyberg, Carl Johan Erikson, Marit Lindberg och Ann-Sofi Sidén. Producent för projektet har varit Björn Wahren. Projektet har fått stor uppmärksamhet såväl av biobesökarna som i media. Men det har också orsakat missnöje: några av reklamköparna klagade till SF Media över att konstfilmerna ”förstörde atmosfären” i reklamfilmsblocket och att biobesökarna blev ”överraskade och förvirrade”.
En reaktion väl så intressant som någon.