|
|
Tonåring och hårdrockare i Värmland. Scenen är inte svår att föreställa sig för den som någongång befunnit sig i en småstad, företrädesvis en söndag då allting är stängt. Landsvägsbruset, varuhusrestaurangen och villaområden. Och i bakgrunden skogen; stor, tyst och onödig för en tonåring som bara "wanna rock". Johan Zetterquist bodde i Arvika och Marc Swanson fanns i New Hampshire, USA. De blev aldrig hårdrocksstjärnor men väl konstnärer. På Tensta konsthall byggde de upp en värld som både satte fenomenet hårdrock under luppen och gestaltade deras egna upplevelser av att vara tonåring på ställen som var allt annat än Los Angeles, hårdrockens mekka.
|
|
Bilder från utställningen "God Bless the Children of the Beast"
|
Det var åttiotal och hårdrocken hade med framgång transporterats från Storbritannien till USA. Headbangande, långhåriga män i åtsmitande ormskinnsbyxor var idoler för tusentals svenska tonåringar. Och musiken var den sammanhållande länken. Den nådde så klart även den svenska landsbygdendär den fick sitt starkaste fäste hos tonårskillar som bara kunde drömma om en tillvaro av vässade gitarrer, feta förstärkare, hårdrocksturnéer och massor av tjejer.
Johan Zetterquist var tonåring och försökte göra det bästa av tillvaron i Värmland, i klädd sin hårdrockare-på-landet-mundering. Gympaskor, jeans, jeansjacka och i bästa fall en T-shirt från en hårdrockskonsert. Marc Swanson bodde i New Hampshire och hanterade tillvaron ungefär på samma sätt. Affischer, föreställande Black Sabbath, Judas Priest, Mötley Crue och en handfull andra band, nålades upp i pojkrummen. Gitarrer tillverkades på skolans träslöjdslektioner, replokaler fylldes av instrument, vaga föreställningar om satan samt en stark längtan bort från byn.
Långt senare möttes de på en leksaksfabrik i San Fransisco där många konstnärer knäcker extra. De började att tala om sina tonår som hårdrockare och fann fler likheter och kopplingar än de kunnat ana. Resultatet blev utställningen "God Bless the Children of the Beast" på Tensta konsthall hösten -98. Här presenteras hårdrocken utifrån ett slags antropologiskt perspektiv där ironin är ständigt närvarande. Arten Hårdrockare beskrivs som det vore ett säreget exotiskt folkslag vars kultur måste förklaras och beskrivas på ett vetenskapligt sätt. Greppet är museivärldens tradition av urval och
klassificering. Förebilden var bland annat Naturhistoriska museet i Stockholm där en salthög idémässigt transporterades till utställningen i Tensta och förstås fick en helt annan betydelse i ljuset av hårdrockens flirtande med droger.
"God Bless the Children of the Beast" innefattar också ett annat tema som har mer att göra med tillvaron som tonåring i landsorten än med hårdrockskulten i sig. Det tycks vara sökandet efter det som ger näring åt drömmen om frihet, om att få lämna småstadstillvaron, om längtan efter något häftigare. Kanske kanaliserades den energin i den möda och nit lades ned på att göra snygga omslag till kassetterna med hårdrock, att vrida på förstärkaren till högsta läge, att lära sig alla texter utantill, att veta
namnen på alla bandmedlemmar samt detaljer ur deras liv?
Hur som helst, i "God Bless the Children of the Beast" visar Johan Zetterqu ist och Marc Swanson det som tycks vara utmärkande för hårdrockaren men också fundamentalt för varje tonåring; att få tillhöra en grupp, en gemenskap, att ha en karta att navigera efter. Hårdrocken som fenomen uppfyller med råge allt vad man kan begära i den vägen: musik, livsstil, klädstil, geografiska platser och till och med ett förhållande till djävulska krafter. Och om inget av detta finns i Värmland, New Hampshire eller någon annan avkrok, ja, då får man se till att göra det själv. Rock on.
|
