home
next
previous
english

Sophie Tottie är konstnär. Hon arbetar med måleri, video, foto och teckning.Hennes verk har visats såväl i Sverige och de nordiska länderna som i USA, Tyskland, Ryssland, Italien och Frankrike. Hon har erhållit ett flertal stipendier och ateljévistelser, däribland International Studio Program i New York (1994-1995); Elisabeth Foundation (1996-97); I.A.S.P.I.S, Stockholm (1998); och senast DAAD:s konstnärsstipendium i Berlin (2000-2001). I sitt arbete undersöker hon ämnen av existentiell karaktär med politiska och historiska beröringspunkter. Ofta uppehåller det sig vid skärningspunkten mellan individ och större strukturella system. Närmast visas hennes verk på Galleri Andreas Brändström i Stockholm (öppning den 11 november 1999) och i "Mirror's Edge", en utställning sammanställd av Okwui Enwezor på Bildmuseet i Umeå (öppning den 21 november 1999). (Utställningen kommer senare att vandra till Vancouver, Glasgow, Turin och Köpenhamn.) Efter flera års vistelse i New York bor och arbetar Sophie Tottie för närvarande i Stockholm.

Mats Stjernstedt är konstkritiker på Aftonbladet, frilansskribent och curator.

klicka på bilden för att se "Heroes of the Brain" i real video fromat

klicka på bilden för att se ett utdrag ur "Emotion" i real video fromat

"Still Stalling" ljudfil i real audio format

I konsten kan man under nittiotalet urskilja tid som en viktig aspekt, och hur
denna nästan kommit att svepa undan de rumsliga aspekter som konstverk
burit på tidigare. Du kombinerar i mitt tycke dessa två på ett intressant sätt,
ett exempel som jag vill diskutera är nämnda Welcome to the Earth, där de
två aspekterna mer eller mindre verkar förutsätta varandra. Vilka är dina
tankar bakom din strategi då du kombinerar måleri med till exempel video
och ljudinstallation?

Sophie Tottie (ST): Mitt arbete utgår till stor del från ämnen av existentiell
karaktär med politiska och historiska beröringspunkter. I måleriet och dess
upptagenhet vid ytans möjligheter fann jag först den mest intressanta
formen för att behandla dessa ämnen. Beroende på grundmaterialets form
utvecklar sig verken åt olika håll. En del målningar innehåller text, en del
video och därtill teckning. Vissa teckningar har byggts upp av fotografier,
osv. Kombinationen av måleri, ljud, rörliga och fotografiska bilder ökar
också möjligheten att konfrontera och inkludera betraktaren i verket.
Samtliga videofilmer jag har gjort hittills grundar sig på textmaterial och
videon har på så vis blivit ett sätt att hantera skrivet eller talat material
tillsammans med bild.

På ett ofta bedrägligt sätt kräver den elektroniska bilden ett längre
betraktande (som det glöms bort att en målning skulle vinna på).
Jag har i vissa verk velat konfrontera den till synes statiska (målade,
tecknade, fotografiska) bilden med det visuella försvinnande som
den elektroniska bilden utgör. Vilken kombination som väljs ligger i
grundmaterialets frågeställningar och är individuell för varje verk.

I utställningen Welcome to Earth utgjorde människors vilja att överskrida
sina fysiska och psykiska begränsningar en drivkraft. I verket Koloss var
utgångspunkten att använda foton av en antik löparbana som
teckningsmaterial. Därtill kom en fysiskt otymplig konstruktion utan början
eller slut som betraktaren fick röra sig runt. I Kabin var det historien om
samma löparbanas tillkomst som bildade verkets grund (enligt mytologin
blev banans längd så lång som halvguden Herkules kunde springa medan
han höll andan) tillsammans med den upprepade målade texten "As Far
As You Can Run While Holding Your Breath" målad inuti en sluten bildram.
I videoverket Heroes of the Brain konfronterades en målning
(en cinemascopeliknande monokrom) med en videofilm.

Betraktaren ingick rent fysiskt i verket då han/hon stod framför målningen
och betraktade videon. För att kunna greppa den stundtals sönderdelade
videobilden, där en knappt synlig man berättar om hur han under extrema
förhållanden försöker läsa texter förbjudna av myndigheterna, nödgades
betraktaren dessutom stanna kvar en stund innan han/hon kunde röra sig
ut ur verket. Det är alltså till stor del verkens idémässiga utgångspunkter
som bestämmer deras fysiska utseende men också hur betraktaren skall
möta verket. Även i Still Stalling ingår betraktaren i verket - som biobesökare.
Här är det en yta i form av en projicerad diabild, föreställande en närbild
av en väg (makadam-asfalt), som tillsammans med sex blåljus utgör verkets
blickfång. Samtidigt hör betraktaren en man beskriva hur man genom två
olika tekniska manövrar kan störta sitt flygplan mot marken.

Ett annat tydligt exempel på kombination av måleri, ljud och video är
Emotion - ett verk i vilket inte bara ljudet, utan även en väggteckning
och en stor målad titel i taket omsluter betraktaren. Verkets olika delar
- tex den handmålade streckkoden som löper runt rummet utan början
och slut, den bilskyltsutformade titeln och motorvägsljudet - har alla
beröringspunkter med den röst i videon som försöker hantera ett
traumatiskt försvinnande.

MS: Det starka sambandet mellan text och bild är uppenbart i dina verk
och det är något som jag är intresserad att veta mer om. Skriver du själv
manus? I den stund du är din egen auteur, hur ser du då på begrepp som
verklighet och fiktion, och möjligheten att låta dem blandas med varandra?

ST: De manus som används i videofilmerna består antingen av intervjuer
med personer som jag sökt upp eller funna texter (tagna från
dokumentärprogram på tv, dokumentära texter och några gånger ur fiktiva
eller halvfiktiva böcker). Dessa texter har sedan redigerats. Redigeringen
syftar till att betona de ämnen som är centrala för videon. I mitt arbete har
det varit viktigt att det är någon form av "verklighet" som bildar utgångspunkt.
Verklighet i den bemärkelsen att vi möter människor eller berättelser av/om
människor som berör t ex politiska och historiska förhållanden. Naturligtvis
beblandas fiktion och verklighet så fort någon försöker formulera sig.
I min video Terroristen var detta ett av flera ämnen som behandlades.
Ofta är ändå frågan om hur fiktion och verklighet beblandar sig underordnad
de ämnen som verket kretsar kring när verket blir ämnet självt och fokuserar
någon eller några aspekter av utgångsmaterialet.

MS: Videon Heroes of the Brain (1998) låter oss ana ett samhälle där individen
förtrycks. Du återkommer ofta i dina verk till både maktens och motståndets
retorik och representation: till individer för vilka detta förtryck får en konsekvens,
vare sig de är försatta på flykt undan det, eller som terroristen som du nämner:
en person som likt en fristående cell opererar subversivt mot samhällskroppen.
Ser du en likhet mellan konstnärlig verksamhet och en förmedling av politiska utopier?

ST: Nej. Den konstnärliga verksamheten sådan den återspeglas i mina verk
fram till idag handlar snarare om olika försök att hantera, förstå och
konfrontera effekter av politiska utopier.

MS: En konstnär som Dan Graham visar i sina paviljonger med fönsterglasets
grader av genomskinlighet, att möjligheten att kunna se och att bli sedd genom byggnadskroppar utgör en av grundstenarna till maktens språk, att den minimala
formen förmår hysa en offensiv aggressivitet. Du har också intresserat dig för
det offentligas estetik och arkitekturens formspråk, och då hänvisat till
stadsplaneringens öppna platser (Bloody Flyovers, 1997), eller till hermetiska
förslutna inrättningar som flygplanskabiner (Stalling, 1997).
Kan du kommentera detta?

ST: Stalling som visades på Lehmann Maupin Gallery i New York bestod av
två konstruerade väggar i rostfritt stål som förslöt två fönster från insidan.
I det grunda men höga och breda utrymme som kunde ses från gatan såg de förbipasserande stålväggarna upplysta med lysrör. På mitten av vardera
fönsterruta satt ett transparent foto vars skugga blänkte i stålet. En tanke
var att betona såväl en hermetiskt sluten stålvägg som fotografiernas
återgivande av flygkabinernas vardaglighet med deras relation till geografiska
(och delvis utopiska, ) destinationer. Genom en kombination av det som står
för säkerhet (väl tillslutna flygplan och väggar) och det som står för uteslutenhet (säkerhetsskruvförslutna ytor) ville jag lyfta fram det mått av utsatthet som
denna slutenhet kommit att innebära. Verket saknar slutsats i form av
värderingar av tekniska framgångar, men utgör ett möjligt bildresultat av de
utopier som frambringat skyskrapor och flygplan.

Bloody Flyovers som för första gången visades på Museo Regional i
Guadelajara Mexiko fokuserar händelser som ofta inte syns. Verket tar sin
utgångspunkt i offentliga torg, men långtifrån alla av de 40 ovala
fotografierna (egentligen bläckstråleskrivna bilder på vellum och vinyl)
föreställer torg. Som regel hyser bilderna/platserna inte heller någon
offensiv aggressivitet, utan försöker närma sig de laddade områden och
mellanrum som utgörs av minne och kunskap i förhållande till de faktiska
platser, marker, torg - kort sagt ytor på vilka vi lever. (Det var intressant
att ordet "flyover" på amerikansk engelska visade sig ha förlorat sin brittiska
betydelse av "viadukt" eller "överfart". Efter Vietnamn kriget har det kommit
att betyda "rekognisering för bombning".) De 40 relativt små bilderna som
ingår i Bloody Flyovers installerades därtill som sk "fönster-stoppare" på
väggar eller fönster. Det finns en fysiskt abstrakt kvalité i att bilderna på
håll blir punkter som markerar rummets yta i förhållande till betraktaren.
Först efter närgånget betraktande öppnar fotografierna sina redovisningar
av de ytor som de föreställer. Att månen saknar väggar var för övrigt en
tanke som dök upp under arbetet med Bloody Flyovers. Den byggda
väggen är, liksom den utopiska föreställningen om månen, en konstruktion
som syftar till att skydda, men också förändra den tillvaro vi lever i. ~

September 199