home
next
previous
english

Annika Ström är född i Sverige 1964. Hon är utbildad på konstakademin i Köpenhamn, 1991-97, och bosatt i Berlin sedan 1993. Hon sysslar huvudsakligen med videofilm med egna soundtrack som hon har gjort åtskilliga konserter med och utgivit tre vinylplattor. Annika Ströms videor tar upp teman från hennes omedelbara omgivning som studier i privata vardagliga vanor och sociala beteenden, oftats i dokumentär form, varvat med eget agerande med monolog eller sång. Efter tjugo dagars vistelse i Hollywood i oktober arbetar hon nu med kortfilmen "Manuscript Song" som kommer att visas i december hos galleri Sonja Rosso i Italien. I november är hon aktuell med fotografi om film på utställningen Close ups i Köpenhamn. Annika Ström är representerad hos Casey Kaplan, New York, och C/O Atle Gerhardsen, Oslo. Nu befinner hon sig på Nifcas ettåriga ateljétipendium på Delfina studios i London.

Magnus Bärtås är konstnär. Han är också gästlärare på Institutionen för Konst på Konstfack, Stockholm. Hans senaste separata utställning visades hos Galleri Roger Björkholmen (januari 1999). Under 1999 har han deltagit i grupputställningar som "As If You Mean What You Say", Centre Culturél Suedois, Paris och Galleri Enkehuset, Stockholm, "Young and Serious, The Recycled Image", Ernst Museum, Budapest; "Ventspils Transit Terminal", Ventspils, Latvia, "Small Images of Truth", The Life Foundation, Stockholm samt "Biografija", VN Gallery, Zagreb.

Magnus Bärtås (MB): Hej Annika Ström. Jag har sett din nya video Ten New Love Songs. Du har vacker sångröst. Du gör små melankoliska poplåtar, som sätter sig i huvudet. Vad lyssnar du själv på för musik?

Annika Ström (AS): Tack for komplimangen. Jag började sjunga när jag fann en synthesizer. Jag förstod genast att det var ett utmärkt satt att uttrycka något och dessutom kombinera det med mina tråkiga vardagsbilder i de videos jag gör. Ett utmärkt sätt att förföra där det är brist på skönhet i det visuella. När jag började sjunga blev jag förvånad över min sorgliga stämma. Jag dras till sentimentala refränger, gärna där det som är väldigt nära det sliskiga. Själv väljer jag inte direkt den musik jag lyssnar på, dessvärre. Jag lyssnar på radio. Och jag har satt i system att få folk att spela in musik till mig som de tycker jag ska lyssna på medan jag arbetar, mot utbyte av de vinylplattor med min egen musik jag har gett ut. En och en annan platta köper jag dock. Den senaste var Barry White.

MB: I videon upprepas vissa teman. Ett av dem är bilderna från Spetsbergen. Just dessa bilder kan väl knappast kallas tråkiga eller vardagliga. Vissa effekter av snön och landskapet, till exempel din skugga mot snön får en egen visuell kraft med oerhört vackra effekter. Andra teman har kanske mer karaktär av obetydligheter, eller snarare minimala draman - som katten som blir retad av skatan. Hur förhåller sig sångerna till bilderna? Kan man tänka sig videon som en slags dagbok?

AS: Jag tycker inte bilderna i videon har något med sångerna att göra. I varje fall inte direkt. Sångerna ska stå för det rent emotionella. Att bära omkring på sådana känslor som sångerna uttrycker ger mig (den tiden jag bar på sådana känslor) en förbluffande, märklig verklighetsbild. Hela omgivningen ter sig fullständigt tafflig, absurd - detta att befinna sig i ett överdådigt landskap som ändå inte kan mäta sig med det man bär inom sig. Vad det gäller katten på bakgården, som jag ofta studerar från mitt sovrumsfönster, så vill jag säga att jag hatar den skatan för den väcker mig med sitt jävla kraxande och sin terror mot katten, som tålmodigt finner sig i denna masochistiska lek. På så sätt är det en reflekterande dagboksanteckning.

MB: Olika människor passerar revy i videon. Vissa ansikten från konstvärlden känner jag igen. I några fall sjunger dom med dig, i andra fall sjunger dom själva. Karl Holmqvist mässar sin sång på Holmqvistmanér. Vad det tillfälligheter som avgjorde vilka personer som agerar i filmen?

AS: Jag har filmat massor av människor som sjunger mina sånger. Och jag är väldigt noga med att göra en bra mix. Det ska vara så att säga alla sorter som passerar min omgivning. Flera av mina vänner har klippts bort - fast de sjöng bra - just för att jag inte vill att de ska bli en "Annika-och-hennes-kompisar-film".

MB: Vem är mannen som visar runt i sin lägenhet och förevisar sina möbler och användningen av sina fåtöljer och stolar, han som beskriver någon slags trivselns topografi?

AS: Mannen i videon, är min morbror. Bertil heter han.

MB: Själva musikvideoformen, som den har utvecklats, kan rymma allt. Den kan berätta små historier, framkalla mentala stämningar, serva idoldyrkan, fungera som dansinstruktion, och uttrycka sig rent visuellt. I din video finns några sådana språk antydda, samtidigt som allt binds ihop av låtarna. Tycker du att din video överhuvudtaget har något att göra med det man brukar förknippa med musikvideo?

AS: Jag ser aldrig på musikvideo om jag inte av någon tillfällighet befinner mig i ett fitness-center eller i en musikaffär. Då står jag oftast som klistrad. Jag är väldigt oorienterad vad det gäller musik och musikvideos och allt som hör därtill, och jag tycker inte mina videos har något med den här välden att göra. Jag har däremot faktiskt gjort en musikvideo för några år sedan, till en tysk grupp, men den hade inget med mig att göra. Den var så att säga en service-video.