Per Teljer är videokonstnär. Han var tidigare medlem i svensk-norska videogruppen "Sunny Heart Videos". Numera arbetar han ensam eller tillsammans med Jannicke Låker under produktionsnamnet "Home Front Vision".
Sonia Hedstrand är textredaktör för Space. Space är ett ungt svenskt magasin om konst, fotografi, video, inredning, arkitektur, film, mode och design. Artikeln är tidigare publicerad i Space nr 2/1999
- Men ni tror ju inte på Gud?
- Just därför. Kan man bli ett helgon utan Gud, det är det enda konkreta problem jag i dag känner till.
/---/ (Rieux:)- Det enda jag bryr mig om är att vara människa.
- Ja, vi strävar efter samma mål, men jag är mer anspråkslös.
Albert Camus, Pesten
Stillbilder från
Per Teljers video "Deaf Throes"
Redan under 1800-talet började vetenskapen undanröja förutsättningarna för religionen, men behoven av att förstå det oförståeliga försvinner inte, så vilken domän ska ta hand om dem nu, kan man undra. Psykologin är inte att räkna med, den sysslar numera bara med råttors stressreaktioner. Och filosofin handlar bara om ord. Så det finns väl bara en utväg kvar, och det är konsten.
På video ser jag de senaste årens samlade verk av konstnären Per Teljer. Det här är handlingen i några av hans narrativa videofilmer: I "Terrorator" står en man och fiskar vid en kaj, när en psykopat dyker upp och demonstrerar hur han gjorde när han skar halsen av sin far. Psykopaten fortsätter att trakassera fiskaren, som till slut bryter ihop, och går sedan sin väg. I "Polio" är det två överåriga slynglar som börjar håna och misshandla en psykiskt sjuk. I "The Succer" tvingar en korpulent man av en mindre kille hans boll och börjar skjuta straffar på honom och mobba honom tills han springer därifrån gråtande. I "Miami" kör två kompisar omkring i en bil och gnabbas på ett barnsligt sätt som får åskådaren att skratta. Men plötsligt förändras stämningen då de två får syn på en utvecklingsstörd kille som står och väntar på bussen. De plockar upp honom, kör ut honom i skogen, misshandlar honom och lämnar honom liggande. I början är filmerna ofta roliga, karaktärerna är harmlösa, vanliga människor, och det blir visst alltid komiskt på film. Sen beter de sig plötsligt så outsägligt grymt. Men det värsta är att de fortfarande är lika vanliga.
Min omedelbara reaktion inför de upprepade övningarna i förnedring i Per Teljers videor är ändå - varför stannar den här personen kvar? Varför går han inte sin väg, eller säger ifrån, eller ännu bättre - slår tillbaka? Enligt normen har den som låter sig förnedras ingen bra självsyn, ingen stolthet. Intrigen är ungefär densamma i alla Per Teljers arbeten, en veritabel via dolorosa där konstnären själv ofta spelar den utsatte. De som trakasseras i filmerna är godtyckliga personer, oskyldiga offer som råkar komma i sina plågoandars väg.. Att göra en egen film erbjuder en frestande möjlighet att spela den starkares roll, men i stället väljer konstnären att självmant försätta sig i rollen som förnedrad, där ingen vill vara. Det krävs överseende och stort medlidande för att anta rollen som bespottad syndabock.
Ett av de viktigaste motiven i kristendomen är det ställföreträdande lidandet. Människornas skuld neutraliseras med hjälp av "Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms". Så länge religionen frodades fanns försoningen, i vårt ateistiska samhälle är det lite mer komplicerat än så. Nu finns ingen människoson som kan lida i vårt ställe, istället får vi kämpa med vår mänsklighet mot det onda. Problemet i ett sekulariserat samhälle är att man inte kan lägga mening i lidandet som man gjorde när religionen fortfarande dominerade. Detta är den centrala frågan i vår tid och det är vad jag ser speglas i Per Teljers verk. Albert Camus har beskrivit det i "Pesten": "Den stund på kvällen, som de troende ägnar åt självrannsakan, den stunden är svår för fången eller den förvisade, ty de har endast tomma intet att rannsaka." Den förvisade skulle kunna var nutidsmänniskan, som står utan det praktiska hjälpmedel som är tron. Hur ska vi kunna förklara oförståeligt lidande nu? Man kan få leta länge efter en försoning i Per Teljers videofilmer. Samma skeende måste spelas upp igen och igen. Det måste tragglas om och om. Åskådaren väntar förgäves på sin katharsis.
Det heroiska draget hos videornas offer förstärks av den obehagliga upplevelse av medlöperi som åskådaren erfar, genom att bara sitta och titta på. Som betraktare tvingas man vara delaktig i gruppen som inte lyfter ett finger för att förhindra vad man ser håller på att ske. Det är ofrånkomligt att man konfronteras med komplicerade relationer av skuld och ansvar som annars förträngs. Jag kommer hela tiden tillbaka till Camus, som i en värld av tusen varför och utan enkla därför inser att kraven på människan är överväldigande. Men Per Teljer har också förstått att frågorna inte försvinner för att vi håller dem ifrån oss. Tvärtom lyckas han med hjälp av en avslöjande psykologisk realism i kombination med själva videomediets uppvisande funktion höja betraktarens medvetenhet. Den ångestfyllda reaktionen hos åskådaren uppfattar jag som en mycket viktig del av verket eftersom det är ett resultat av en efterlängtad kommunikation som annars ofta uteblir i många konstverk.
"Deaf Throes" från 1998 skiljer sig från de andra filmerna. Deaf Throes handlar om två döva skinnskallar som sitter på en parkbänk och dricker öl och drar rasistiska historier för varandra. (På teckenspråk!). Men när den ena berättar en historia om en mongoloid blir den andra tvärförbannad eftersom hans syster är mongoloid, och anklagar den första för att hans mamma haft sex med en neger. De blir ovänner och den första killen går sin väg med sitt sexpack under armen. Per Teljers berättelser påminner om hur "hjärtlöst" barn kan bete sig. Vi känner alla igen mönster från skoltiden. Men den ondska som man var så förvirrad och sorgsen inför som barn är inte riktigt ondska ändå inser man som vuxen. Deaf Throes är mer komisk än de andra verken eftersom den sätter fördomars absurditet på sin spets. Den kraftiga överläge-underlägerelationen är också modifierad. Det är som om den ömt viskar: "- Det är synd om människorna, för de förstår inte bättre. Ha överseende med dem." Gömd djupt under allt våld anar jag ett stort mått av fördragsamhet. Visst är det svårt att vara mänsklig, men jag vill gärna tro Camus när han skriver i slutet av Pesten, "att det finns mer att beundra hos människorna än att förakta."
