| |
Den
som vill bli fin får lida pin. Talesättet används
av föräldrar som vill att barnen ska se rena ut, men är
troligen vanligare i tidningar med unga kvinnor som huvudsaklig
målgrupp. Det används då som uppmuntrande tillrop
för att motivera exempelvis vaxning av ben, plockning av ögonbryn
eller användande av skor utan ergonomiska kvaliteter. För
den naturliga skönheten måste som bekant skapas med hjälp
av diverse kulturella påfund.
Till dem hör
också bestyret att måla tånaglarna, låt
vara att det då inte är fråga om någon fysisk
smärta (utan bara om ett rätt tålamodskrävande
pyssel). I videon Red Nails (1996) är det emellertid som om
Lova Hamilton tar talesättet bokstavligt, för här
får skönheten verkligen komma inifrån. Med ett
rakblad snittar hon tåspetsarna, en efter en, med rakblad
till tonerna av Burt Bacharach. Hon sätter ned fötterna
i en balja med vatten, tvättar dem med tvål (röd)
och torkar av dem på en vit handduk som förstås
blir fläckad av blod. Allt sker med stor saklighet, som om
det vore den naturligaste ritual i världen.
The kiss |
klicka
på bilden för att se "A certain awakening"
i real video format |
Hos Lova Hamilton
finns likheter med mycket av 60- och 70-talens performancekonst,
men när Gina Pane 1976 skar sönder fötterna med rakblad
(i Le corps pressenti) var utgångspunkterna och kontexten
en annan. Pane knöt snarare an till en dåtida filosofisk
diskurs om temporalitet, spår och minne än om skönhetsideal.
Hamiltons filmer är inte heller dokumentationer av performances
som utförts vid ett visst tillfälle inför publik,
vilket var fallet med exempelvis Chris Burdens eller wieneraktionisternas
verk. Genom att inte ha denna engångskaraktär utan vara
iscensatta för att bli film undgår hennes verk den mytbildning
som de äldre konstnärerna varit föremål för.
Värt att notera är också hur kvinnliga performancekonstnärer
under 60- och 70-talen så gott som alltid intog rollen som
objekt - Marina Abramovic och Yoko Ono är de kanske mest kända
exemplen - till skillnad från de manliga kollegorna som oftast
agerade som (inte så lite heroiska) subjekt.
Kring dessa
frågeställningar finns kanske det som gör att Red
Nails väcker så motstridiga känslor: det är
på något sätt okej att kvinnans kropp är ett
objekt för andra (män), men inte att det kvinnliga subjektet
behandlar sin kropp som objekt i vilken utsträckning som helst.
The Look of Love
(1994) etsar sig fast i minnet lika djupt som Red Nails. Scenen
är bekant från hundratals matlagningsprogram i tv: ett
bord med rödvitrutig duk, matberedare, skärbräda
och en krukväxt som meningslös dekoration. Men på
skärbrädan ligger ett flått kalvhuvud, och ur det
plockar Lova Hamilton hjärnan och ett öga och lägger
i matberedaren; hon lägger också i en tjurtestikel som
hon rensat på samma metodiska sätt som en tv-kock demonstrerar
sina konster. Hon startar matberedaren, späder med lite vatten
och tar fram ett högt glas. Tar några klunkar, kräks
i en hink, tar några klunkar till, kräks och så
vidare tills allt hamnat i hinken. Inget sägs, ingen musik
förekommer, allt som hörs är ljudet av det som försiggår.Också
här knyts det an till en diskussion om skönhetsideal och
deras yttersta konsekvens när den egna kroppen blir ett objekt
att tukta för den unga kvinnan. Allt eller inget, bulimi eller
anorexi. För vill man bli fin så måste man lida
pin...
På ett annat plan handlar det om vår kultur. Öga,
hjärna, testikel...det är knappast några symboliskt
oskyldiga ingredienser i soppan som Lova Hamilton inte förmår
svälja. Synens särställning i sinnenas hierarki grundlades
redan under antiken och det västerländska tänkandet
är i vissa avseenden en ögats historia. Att det också
är en patriarkatets historia behöver knappast påpekas.
 |
 |
| Look
of Love |
Look
of Love |
Två nya
filmer anländer med post från London, där Lova Hamilton
vistats under hösten. I A Certain Awakening är det mer
konkreta lagar som testas. I ett mail någon dag senare ger
hon en kommentar:
"Jag är skittrött och ger efter för impulsen
att lägga mig ned. De har Mozart-konsert på hotellet,
musiken ekar ut genom korridorerna. Jag lägger mig ned i trappan
och lyssnar. Som någon påstod: Uppvaknandet beror inte
på att någon auktoritär person äntligen sätter
upp en gräns för dig, lättnaden och tillfredsställelsen
du känner beror på att du lyckas göra honom riktigt
förbannad."
I filmen lägger hon sig ned på marken på olika
platser där man inte ska göra det - framför en rulltrappa
i ett shoppingcenter, i en hotellentré, vid en rysk gränspostering
- vilket naturligtvis framkallar en rad olika reaktioner hos omgivningen.
A Certain Awakening är till formen betydligt mer "filmisk"
där de tidigare filmerna framför allt registrerade ett
händelseförlopp.
Phanerogamous
innebär ytterligare ett steg i den riktningen. Här gäller
drömmens uppbrutna logik; sekvenser från nattliga taxiresor
genom tunnlar, mörka dansgolv varvas med klipp från Poltergeist
och Rosemary's baby:
"Det är partybrudarnas kväll. Våra kroppar
är besatta av demoner och gift. Invaderade av främmande
män. Oskyldiga Rosemary har avlat barn med djävulen, drogad
flyter hon runt på öppna vatten. Hon lägger ut anagram
för att klura ut det riktiga namnet på sin djävulska
granne. När jag kommer hem drömmer jag att jag ligger
utslängd i skogen, fast som man. Någon har skurit av
min penis. Kirurgen försöker hela mig med sina gummihandskar.
Vapenvila, sluta fred med den kastrerade delen, måste acceptera
och gå vidare."
Kommentaren är lika hallucinatorisk som filmen. Frågorna
hopar sig. Men något säger mig att vapenvilan bara är
tillfällig.~
|
