home
next
previous
english

Arijana Kajfes är konstnär, styrelsemedlem på CRAC och f.n. anställd som forskare på Interaktiva Institutet. Hennes arbete är inriktat på ljus och perception. Hon ställde ut senast i våras på galleri Andreas Brändström i Sthlm och inom kort åker hon på studievistelse till San Francisco.

http://www.nada.kth.se/~arijana/hybrid.html
http://www.asci.org/

Annika Hansson är chefredaktör för CRAC in Context www.crac.org Hon arbetar också med Moderna Museets hemsida www.modernamuseet.se Hon var tidigare chefredaktör för Art Orbit www.artnode.se/artorbit

Arijana Kaifes, "genus noll", 1999 Animation:
Daniel Westlund Part of installation,
exhibited at Andreas Brändström Gallery,
Stockholm, march 1999

Annika Hansson (AH): Vi har pratat tidigare om konstnärens roll i den akademiska och vetenskapliga världen. Du sa en gång att man som konstnär får akta sig för att bli en "maskot" i sammanhanget. Hur ser du på konstnärens plats i tvärvetenskapliga projekt med erfarenhet av samarbetet inom Interaktiva Institutet?

Arijana Kajfes (AK): Villkoret för att det ska fungera är att alla som deltar i det här samarbetet ska kunna gå in i en slags osäkerhet med sin
egen roll. Att man på något sätt raserar sina givna förutsättningar och bygger upp nya, att man vågar släppa taget om sin traditionella yrkesidentitet. I det läget tror jag att det kan hända intressanta saker och då har inte konstnären en mindre värdefull plats. Men det är svårt. För det första, "akademismen" bygger på ordet, den bygger på att man sätter upp bestämda kriterier i en vetenskaplig struktur. Konstnären gör det nödvändigtvis inte. En del gör det men långt från alla. Men även de som gör det tror jag ändå har en mycket abstraktare bild av språket än vad en forskare tillåts ha och det skapar problem i det här samspelet. Man får helt enkelt problem med att förstå varandra. Och konstnären hamnar lätt i underläge för att ordet är makt.

AH: Men hur kan man överbrygga det? Det handlar väl om att man har olika språk. Konsten är ju också ett språk men kanske inte alla gånger på ett verbalt plan. Hur gör ni på Interaktiva Institutet och Smarta Ting-studion?

AK: Bara det faktum att vi har satts i samma rum leder till att vi blir tvungna att ta upp konfrontationen med varandra. Det är inte lika lätt att
fastna i prestigefyllda diskussioner när man kontinuerligt tvingas att omformulera sitt språk. Det är självfallet en förutsättning att man är nyfiken på de andras arbete, det vore synd att bara göra det för anpassningens skull. Då riskerar det att mynna ut i halvdana kompromisser. Samtidigt är det väldigt viktigt att alla i gruppen får arbeta utifrån sitt unika sätt och bidra med sin unika kunskap. Smarta Ting-studion arbetar dessutom med teman som emotionell kommunikation, där man på sätt och vis är ute efter ordlös kommunikation, så den konstnärliga intuitionen blir en tillgång.

AH: Hur är det med förhållandet mellan teori och praktik på Interaktiva Institutet? Förväntas alla ta del av någon slags teoretiskt material liksom att vara praktiker?

AK: Vi har diskuterar det väldigt mycket. Vårt kapital ligger i de abstrakta värdena. Det ligger i att personer med olika slags kunskap samlas
och bildar en slags kunskapsbank. Man ska kunna fokusera på kunskapen som kapital snarare än på tillverkningen av prylar. Det är inte ett produktionsställe i första hand. Det som är viktigt är att peka på de nya idéerna som skapas av den här sammanslagningen. Det är inte
nödvändigtvis på ett teoretiskt plan utan mer på ett idémässigtplan. I Smarta Ting-studion samlas vi kring en abstrakt idé, en frågeställning men ur det kan det komma ett eller flera
praktiska resultat.

AH: Och det tillåts ta sin tid?

AK: Det kan ta tid. Men vi har ju tid på oss att experimentera och jag Tycker att vi ska ta den chansen. Vi behöver inte tänka kommersiellt idag. Vi är finansierade i tio år framåt. Om vi inte vågar ta risker nu - när ska vi då göra det? Ta till exempel Konsthögskolan där jag själv studerade och där man kan sitta tjugofyra timmar om dygnet med tillgång till resurser och studiemedel. Hur många risker tas det? Folk har i allmänhet så bråttom med att bli tillrättalagda i ett system. Det är ju skamligt att inse att ju bättre vi har det, desto mindre vågar vi.

AH: Hur är det - har ni några konkreta mål ni måste uppnå gentemot finansiärer eller politiska krav?

AK: Ja, men jag vet inte hur pass konkreta de är. Jag tror det handlar om att skapa ett klimat och arbetsmöjligheter - en slags entreprenöranda som skapar nya arbetstillfällen. Där kan jag som konstnär känna mig misstänksam att jag känner att "jaha, nu har man äntligen hittat ett sätt att få användning av de där slashasarna till konstnärer som bara kostar pengar och som bara går runt på en massa konstnärsstipendier och ateljéprogram. Och kostar samhället en massa pengar." När företagen börjar prata om kreativitet så kan man tänka sig att också politikerna inser att "jaha de här konstnärerna kanske inte är så dumma. Vi måste plocka in dem i samhället. "Och där kan jag drabbas av lite oro. Jag tycker att det som är en av konstens bästa sidor är att man kan röra sig i periferin av strukturerna, där det finns en flexibilitet. Man kan inte, och ska inte, försöka få in en nyttoaspekt i alla arbetsprocesser.

AH: Nu är du i en rätt speciell situation, eller har en rätt speciell position som konstnär i Smarta Ting-studion och därmed också i
konstvärlden? Jag undrar, känner du dig någonsin ensam som konstnär i forskargruppen eller ensam bland dina konstnärskollegor. Är det någon i konstvärlden som vet eller förstår vad du sysslar med?

AK: Inte många. Men jag tror man alltid känner sig ensam som konstnär. Jag har sökt en plats där jag kan hitta en intressant dialog för att jag tycker inte att jag hittar den i konstvärlden. Och det har lett mig hit - det finns större utmaningar här. Men sedan kanske det kan bli tvärtom om jag glider längre bort från konstvärlden så kanske jag kommer att inse vad dialogen där är. Det är ju så att man vänjer sig vid ett sammanhang och när man vänjer sig blir man också blind för det.

AH: Man blir hemmablind? Det kan man ju bli i den akademiska världen också.

AK: Ja, men sedan kanske kanalerna öppnas igen. Man behöver inte låsa sigvid något. Och det kommer fler konstnärer till vår grupp snart. I
och med denna plattform kan man samla upp konstnärer som eventuellt söker andra vägar och har andra frågeställningar. Framförallt frågeställningar som kretsar kring ny teknologi eller vetenskap. Man fungerar som en slags ihopsamlande person som faktiskt kan änka ihop folk och skapa nya möjligheter. Den rollen har jag aldrig haft tidigare. Det är kul.

AH: Finns det några institut utomlands, alltså i ett internationellt sammanhang, som Interaktiva Institutet eller Smarta Ting-studion är
besläktat med? Finns det någon systerinstitution?

AK: MIT Media Lab var ju en förebild och MIT skulle till och med ha en slags dotterfilial här i Stockholm. Sedan visade det sig att de hade orimligt höga krav på hur det hela skulle byggas upp så att det framförallt blev till MIT:s fördel. Så de svenska finansiärerna tackade nej till MIT:s förslag att placera en filial här. Och Interaktiva Institutet uppkom delvis ur detta. Man ville ändå ha någon slags institution här
som skulle arbeta med innovativ användning av konst och teknologi. Men på MIT Media Lab prioriteras teknikutveckling i allra högsta grad och det är ett prestigefyllt laboratorium där det investeras stort. Och det skapar stora förväntningar på vad som kommer ut. Jag tror att man kom på att det var bättre att göra en svensk variant som har möjlighet att vara lite mer öppen. Vi behöver inte vara så hårt kommersiellt inriktade än - idag - men det är bara en tidsfråga. Så det är en slags försvenskad variant av MIT Media Lab. Ute i världen finns det flera organisationer som främjar den här sortens samarbete men hur de är uppbyggda beror på det samhälle där de finns - hur
kommersiella eller statliga de är eller hur fristående de kan vara.

AH: För ni en dialog med en internationell konst- och forskningsvärld?

AK: Alla som arbetar i studion kommer ur olika kontexter. När de kommer in i studion så blir deras länkar automatiskt studions länkar. En programmerares länk till en stor konferens som CHI blir på så sätt vår länk, när han till exempel presenterar något där som han inkorporerar i sin forskning. Samtidigt arbetar vi på att etablera kontakt med mera konstinriktade sammanhang som exempelvis InterAccess, CAIIA, eller ZKM. Vi får förmodligen skapa nya kontext i sammanhang där de befintliga inte räcker till, kanske till och med en egen konferens i framtiden.

AH: Arijana, du kommer att åka bort i december. "SF" står det i mina anteckningar och det är inte Suomi Finland...

AK: San Francisco...

AH: Vad ska du göra där?

AK: Jag ska besöka Steve Wilson och hans program CIA -Conceptual Information Arts på San Francisco State University. Jag ska åka dit som s.k.visiting scholar i ett år och helt enkelt fördjupa mig både teoretiskt och praktiskt i den tvärdisciplinära arbetsformen mellan teknik,
vetenskap och konst. Jag kommer att utforska en del frågeställningar som rör sig i fysikens och optikens områden, där min konstnärliga utbildning inte har räckt till. När man lämnar de mera renodlade konstformerna bakom sig så kommer frågeställningarna lite in i ett annat ljus.

AH: Är det på uppdrag av Interaktiva Institutet som du åker?

AK: Nej, jag kände inte ens till Interaktiva Institutets existens då. Jag tyckte inte att det hände något här hemma så då sökte jag mig bort
härifrån, som jag brukar göra när det står still. Då råkade det hända flera saker samtidigt. Det är Fulbright Comissionen och Sverige Amerika Stiftelsen som skickar mig till USA på studievistelse, men nu sammanfaller det på ett rätt lägligt sätt med arbetet på Interaktiva Institutet och jag hoppas att den ena kompletterar den andra och att jag hinner få ut det mesta av båda möjligheterna. För mig är det ett försök att hitta nya vägar. Jag läste i tidningen här om dagen: konsten och vetenskapen möts via tekniken. Hur greppar man så stora ord? Den tekniska utvecklingen som nu även konstnärer har tillgång till, utgör en slags bro över till andra arbetsprocesser i både forskning och näringsliv. Ju mer allmänt tillgänglig tekniken blir så möts kanske de här två formerna igen, konst
och vetenskap.

Vad är Interaktiva Institutet?

Svaret på den frågan finns på Interaktiva Institutets engelskspråkiga hemsida www.interactiveinstitute.se Här
beskrivs bakgrund, vision, mål, forskning och förväntat resultat. Här hittar du också mer information om den studio där Arijana Kajfes arbetar: Smarta ting och miljöer för konst och vardagsliv. Verksamheten är endast ett år gammal och därför har arbetet i Smarta Ting-studion ännu ingen fast form. Forskarlaget arbetar förutsättningslöst med små och stora laborationer och formulerar stegvis sina problemställningar. I nuläget arbetar 14 personer
i Smarta Ting-studion: Arijana Kajfes - konstnär. Aurelian Bria - civil ingenjör, Sara Ilstedt-Hjelm - industri designer, Konrad Tollmar - datalog,
Stefan Junestrand - arkitekt, Esbjörn Eriksson- MScEE forskare på HMI, Lennart Andersson -industri designer, Jacob Boje - industri designer, Cristian Bogdan - civil ingenjör, Thomas Broomé - konstnär, Fredrik Petersson - student på EE, Lotten Wiklund - konst och kommunikationsvetare, Olof Bendt - student på NADA samt föreståndaren och konstnären Ingvar Sjöberg.