Mats Bigert och Lars
Bergström är konstnärer. Kombinationen Bigert - Bergström
uppstod 1986 och samarbetet har bland annat resulterat i installationer,
filmer, CD-skivor samt radio- och Internetprojekt. Deras verksamhet har
uppmärksammats internationellt sedan ett tiotal år tillbaka.
Bland deras verk finns Climate Chambers (1994), LOOP (1995), Bubblegum
Pink (1996), Therapy Taxi (1997) och The Big Feed (filmen, 1999). Just
nu arbetar de med en kokbok på temat den sista måltiden och
söker därför "en sponsor med en fet plånbok
för ett omöjligt projekt."
Annika Hansson är chefredaktör för CRAC in Context www.crac.org Hon arbetar också med Moderna Museets hemsida www.modernamuseet.se Hon var tidigare chefredaktör för Art Orbit www.artnode.se/artorbit
Döden är det straff som 36 amerikanska delstater utmäter för män och kvinnor som har begått extremt allvarliga brott. 35 000 människor väntar just nu på sin avrättning med tillhörande ritualer. "The Big Feed" kallas de dömdas allra sista måltid. Det är också titeln på Mats Bigerts och Lars Bergströms dokumentärfilm som producerats för programmet Ikon, SVT. Filmen är en rapport från dödens väntrum - the Death Row - och handlar om den absolut sista beställningen.
Mats Bigerts och Lars Bergströms arbete har länge cirkulerat kring dödstraffet, dödsdömda fångar och deras sista måltid. Intresset - eller rättare sagt fascinationen - för ämnet väcktes då de bläddrade i amerikanska tidningar som rapporterade om utförda avrättningar i olika stater. Det var neutralt författade notiser - men där fångens sista måltid beskrevs in i minsta detalj. Och valet av mat var det enda - om än bräckliga - ledtråden till den dödsdömdas personlighet och bakgrund.
klicka
på bilderna för att se ett utdrag ur dokumentären
"The big Feed" i real video format
De dödsdömda fångarna i USA väntar ofta på sin avrättning i över tio år. De förvaras i limboland - som levande döda - fram till det datum då det är dags för en giftinjektion eller elektriska stolen. Strax innan fången förs till sin egen död upprättas i många stater en illusion av medmänsklighet: internen får själv välja vad den allra sista måltiden ska bestå av. I vissa fängelser får fången välja precis vad som helst. Och beställningarna varierar från exklusiva rätter till snabbmat som hamburgare och pommes frites. I andra stater får den dödsdömda ett visst antal alternativ att välja mellan på en för tryckt meny. I somliga stater existerar inte något val överhuvudtaget.
De sista dygnen innan avrättningen tillbringar fången på "the death watch". I ett avskalat rum bevakas fången dag som natt. Syftet är att hålla fången oskadd och vid liv till dess att döden verkställs effektivt och kliniskt med statens goda minne. Den sista måltiden äter den dömde fängslad och ibland på knä. Maten är finfördelad och "ihopsatt" igen för att fången inte ska behöva mer än ett plastbestick - om ens det. Då döden inträder strax efteråt så kommer maten naturligtvis ut lika snabbt igen eftersom alla muskelfunktioner upphör.
Under inspelningen av "The Big Feed" träffade Bigert & Bergström flera olika fångar som hade mer eller mindre tid kvar att leva. En ung man i filmen berättar att han kommer att fasta fram till avrättningen för att vara klar och medveten om vad som verkligen händer. Att äta den sista måltiden skulle, enligt honom, vara samma sak som att godkänna sitt dödstraff. En annan man räknar upp mängder av mat som han planerar att beställa för att på ett något märkligt sätt få "valuta" för straffet. Den sistnämnde avrättades två veckor efter Bigert & Bergströms besök.
I listor över de sista måltider som amerikanska fångar beställt har finns allt från rätter med religiös symbolik och poetisk innebörd - som ojäst bröd eller ett äpple - till önskningen om mammas hemlagade lasagne. Hamburgare är den absolut vanligaste beställningen medan hummer tillhör det mest exklusiva.
Eftersom uppgifterna om dessa måltider arkiveras på varje fängelse är Bigert & Bergström är uppriktigt förvånade över att ingen intresserat sig för ämnet förut.
Förberedelserna och researcharbetet inför filmen var omfattande. Bigert & Bergström letade i fängelsearkiv både i USA och Europa. Hundratalet fax och brev sändes mellan dem själva, fängelseledningar och fångar runt om i USA. Dödsdömda fångar har rätt att ge intervjuer enligt amerikansk lag men fängelsesystemet är inte gjort för att det ska vara enkelt för massmedier att träffa dem. Det var däremot inget problem att få fångarna själva att ställa upp att prata. Snarare var problemet att få dem att säga något genomtänkt om ämnet. Det gjorde att många meter film senare klipptes bort.
Medan filmen visar att "the Big Feed" är ett fenomen som inte har minsta likhet med ritualens bibliska ursprung - Jesu sista måltid - erbjuder ändå Bigert & Bergström en annan parallell. Det är Proust och hans Madeleinekaka. En smak, en doft och ett synintryck från barndomen spelar upp livet i revy. Och de finns de som hävdar att samma sak sker i dödsögonblicket.