home
next
previous
english

Charlotte Åbergh är konstnär och arbetar med video. Hon är bosatt och verksam i Stockholm. Hennes verk har ställts ut i Sverige, Storbritannien och Danmark. Just nu förebereder hon sin utställning med arbetsnamnet "Love Theme" som kommer att visas på Gävle Konstcentrum i mars år 2000.

Eva-Lotta Holm Flach är vikarierande lektor i konstteori på Konsthögskolan i Stockholm,
fil. mag i konsthistoria, delaktig i Galleri Flach samt redaktör för Material.

Eva-Lotta Holm Flach (E-L): I installationen "Bunny Mix" som ägde rum på galleri Tre 1996 hade du låtit sy upp söta men ganska våpiga kanindräkter för män. I en video ser man bland annat galleristerna och andra män agera "som vanligt" i dessa dräkter, vilket får männen att se både komiska och ganska så patetiska ut. Utöver denna video gick du och några vänner under vernissagen runt i dräkterna, ungefär som underhållningsflickor. På ytan upplever jag det inte som ett särskilt svårtolkat verk, men vad var din egen tanke?

Charlotte Åbergh (CÅ): Jag har alltid intresserat mig för kläder och mode och vad som ligger bakom modets fenomen. Inte minst känslan av grupptillhörighet som modet skapar har intresserat mig. I "Bunny Mix" ligger detta som grund, men givetvis också frågan om dräkten som könstillhörighet. Kaninen är ju ett ganska räddhågat väsen (som av någon anledning har kopplats samman med kvinnlighet) samtidigt som jag har velat ta fram en modell där kaninen framställs som ganska rolig. Jag valde att sy dräkterna i jeans för att lyfta fram en ungdomskultur eller ett rådande main stream-ideal. Det är alltså frågan om att låta olika världar och dimensioner bryta in samtidigt, vilket förhoppningsvis föder en absurd och inte så självklar känsla. Naturligtvis finns här också en könskritisk aspekt som är viktig att ta fasta på, men minst lika centralt är att lyfta fram absurda poänger.

E-L: Ja, trots att den könskritiska dimensionen är lätt att förstå är den humoristiska sidan minst lika närvarande. Männens sätt att vara och röra sig i dessa dräkter inger nästan en overklig känsla. Könens genremässiga olikheter blir så uppenbara. Men för att ta fasta på modeaspekten, vad betyder mode för dig?

C. Å: För min personliga del är det nog främst något lustfyllt, och då särskilt i en sorts utflippad mening. Jag tänker på hur det måste ha varit under 1700-talet med alla dessa märkliga dräkter och utsvävningar. Men också 70-talets disko- och glittermode är något som fascinerar mig starkt; det måste bottna i ett mänskligt behov av att vilja något ytterligare, att skruda sig till det yttersta. Dagens "haute couture" känns däremot inte alls lika spännande, och trender som "heroine chic" upplever jag enbart som negativt.

E-L: Hur ser du på arbeten av konstnärer som Vanessa Beecroft, som också tagit upp aspekter på modeindustrin, om än mer fokuserat på själva modellen och deras närmast overkliga fysiskhet?

C. Å: Jag kan känna ett visst släktskap, även om jag faktiskt inte kände till hennes arbeten när jag började göra mina grejer. Överlag arbetar jag nog på ett mer lekfullt sätt, och känner mig egentligen mer besläktat med Marie-Louise Ekman och hennes sätt att skapa en absurd stämning och humor i sina verk. Jag delar hennes intresse för 1700-tals scener, dekoren och de scenografiska tablåerna.

E-L: Såsom i "Bunnyn Mix" har du gjort ett flertal arbeten som just handlar om att låta människor träda in i verket och själva agera med hjälp av dina dräkter. På Kulturhuset 1997 i "Ja", fick människor sätta på sig dräkter och dansa till disko.

C. Å: Det stämmer och i videoupptagningen ser man hur vissa verkligen lever ut i detta sammanhang. I "Mördartomaterna anfaller" som gjordes för Konstbordellen under Kulturhuvudstadsåret -98, fick människor komma förbi och mot betalning ikläda sig en stor och otymplig tomatkostym. Därefter fick de titta på en kalkonrulle från 70-talet som givit titeln till verket. Det måste i grund och botten ha varit en ganska obekväm upplevelse för betraktaren...Den interaktiva dimensionen har i dessa sammanhang spelat en viktig roll, särskilt för att väcka intresse hos människor som annars inte reagerar eller intresserar sig för samtidskonst. Samtidigt kan man inte förneka att detta har utvecklats till en trend under 90-talet, som jag själv faktiskt har börjat tröttna på.

E-L: Vad är ditt förhållande till den "verklighets"-diskussion som harm pågått under senare tid?

C. Å: I mitt fall handlar det nog mer om att skildra olika sorters verkligheter, för att därigenom betona det absurda och obegripliga i tillvaron. Jag kan ställa mig frågande till om det verkligen är möjligt att skildra "verkligheten " så som den så enkelt beskrivs i debatten. Så till vida har jag aldrig jobbat som exempelvis Elin Wickström, som mer påtagligt ingriper i verkliga skeenden. Det innebär inte att jag är emot detta förhållningssätt. Mina dräkter fungerar ju exempelvis som en sorts länk in i just det som kan kallas för betraktarens verklighet, men huvudpoängen ligger inte där. På sistone har jag börjat skriva manus där jag knappt förstår själv vad det handlar om. Det är något betydligt mer obegripligt än vad jag har gjort tidigare. I det sammanhanget är det perfekt att arbeta med video, eftersom det ger mig en möjlighet att kunna uttrycka tillvarons obegripligheter snarare än begripligheterna.

E-L: I videon "My Love has got a Gun" som visades på Bildhuset 1998 är intrycket mycket riktigt betydligt mer abstraherande och svårtillgängligt. Den visar ett slagsmål mellan en kvinna, en pistol och en person som inte är synlig för betraktaren. Bilden är fragmenterad och såväl kvinnan som pistolen skiner och blänker av guld. Ljuset och kameravinkelns beskärningar understryker bildens abstrakta struktur. Vad handlar det om?

C.Å: Avsikten är att skildra ett slagsmål mellan en man och kvinna, även om mannen aldrig träder fram i bild. Han fungerar som en konstruktion eller en sorts fasad. Guldet finns där som en sorts mytologisk inramning och påvisar ytan. Här finns ingen naturlig mänsklighet. Snarare handlar det om människor tagna ur modemagasin och som i sin tur fått ett slags liv. Ett liv som präglas av deras kyla och isolering, samtidigt som kvinnans utbrott och kamp skall påvisa en vilja att bryta sig igenom denna perfekta isolering.

E-L: Varför tror du att denna kalla, ogenomträngliga yta som är så tongivande i modereklam, och som ständigt kritiseras för att vara just detta, ändå lever vidare?

C. Å: Jag tror att det har med mytologin att göra, och vår ständiga önskan att övervinna döden. Jakten fortsätter ständigt efter det unga och det odödliga. Men det är kanske en modern myt, ålderdomen var tidigare måhända inte så laddad och avskydd? Det är den här typen av moderna myter och schabloner som jag försöker arbeta med, liksom känslan som verkar inristad i oss att faktiskt vilja göra och vara likadana. Även om vi kritiserar det, tror jag alla människor i dag försöker se så unga och perfekta ut som möjligt.

E-L: Är det detta tema som följs upp i videon "This time it looks like love is here to stay" (1999) som visas på IASPIS?

C. Å: Här vill jag betona känslan av glamour än tydligare. Själva titeln är tagen från en låt av Barry White, som jag ser som en symbol för den exklusiva diskokulturen. Hela diskotrenden var dessutom väldigt narcissistisk. Det var en tid då allt skenade i väg och människor bejakade lyx, glitter och ytlighet. Ibland kan jag faktiskt känna en viss tjusning i den där dekadenta världen, som också innefattade något gränsöverskridande och hämningslöst. Där fanns kanske ett större utrymme för utflippade karaktärer. I videon begår en kvinna självmord, vilket för mig symboliserar denna förmåga att våga gå hela vägen och inte stanna upp; att flippa ut, knarka ihjäl sig, eller bete sig utan hämningar... Jag har valt en dominerande vit färg i denna film som en symbol för döden, men också oskulden och något som är farligt; den vita färgen som på en gång ren och giftig.

E-L: I den första videon "Vacuum Clean Love" (1995), där en kvinna låter dammsuga sig själv i en sorts erotisk och samtidigt perfektionistisk ritual, dominerar en rosa färg. Var tanken redan från början att hitta en yttre form som kunde hålla samman filmerna i en trilogi?

C.Å: Inte direkt, men den ena filmen gav den andra. I den sista var jag rätt trött på kvinnan och ville helt enkelt ta livet av henne. Men nu får vi se om hon kanske ändå tycker upp igen.

E-L: Den traditionellt beskrivna passiva kvinnan är den som är ständigt aktiv i dina arbeten. Handlar det om ett självporträtt?

C.Å: I viss mån är alla arbeten som görs ett slags självporträtt. Men visst, där finns en sådan botten. Det handlar om mig och ändå inte. Jag har aldrig lyckats passa in i den traditionella kvinnorollen, och kanske är det mot den dessa kvinnor i slutändan försöker revoltera.

E-L: Har du någonsin utsatts för kritik i dina arbeten? Att det exempelvis handlar om för mycket yta och lyx?

C.Å: Mycket lite, någon har tyckt att jag är alltför aggressiv och kanske för lik Cindy Sherman. Men folk håller väl tyst om vad de inte gillar...Det estetiska uttrycket är för mig emellertid en viktig del i verken. Jag vill lyfta fram den estetiska dimensionen, som i mitt tycke har blivit alltför undervärderat i 90-talet. Därmed inte sagt att jag vill binda mig vid detta för all framtid, men för närvarande är jag intresserad av det frysta ögonblicket, gärna det vaga och abstrakta, det som kan upplevas som estetiskt lockande. Vi får se vad som kommer att hända framöver.

E-L: Finns det några särskilda konstnärer som du beundrar?

C.Å: Utöver sådana som jag redan har nämnt kan jag uppskatta en konstnär som Janine Antoni väldigt mycket, och naturligtvis Stig Sjölund.

E-L: Vad kan irritera dig inom konsten?

C.Å: Social konst utan innehåll. Att bara stå och steka köttbullar räcker inte för mig.