Cyberspace och Realplace

Lars Ilshammar är informationschef på högskolan i Örebro och doktorand i historia. Han skriver för närvarande på en avhandling om den svenska IT-politikens framväxt under perioden 1970-1998.

"Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. You are not welcome among us. You have no sovereignty where we gather."

Ni känner säkert igen det här citatet. Det är John Perry Barlow som utropar Cyberspace's oberoende i februari 1996. Texten bär titeln A Declaration of the Independence of Cyberspace och gör alltså anspråk på att vara inget mindre än nätmedborgarnas, The Netizens, självständighetsförklaring. Det är ett revolutionärt budskap med samma politiska och sociala sprängkraft som 1700-talets idéer om den fria, jämlika medborgaren. Efter en tid då ideologierna troddes döda tycks Hegels gamla världsande
återigen vara i rörelse.

Jag har naturligtvis inte valt det här citatet för att det är nytt och fräscht och oväntat, utan tvärtom därför att det är nästan tröttsamt tidstypiskt. När Barlow menar - på fullt allvar tydligen - att det växande nätsamhället nu har nått en sådan mognad att det är dags att göra sig oberoende av den gamla industrivärlden, så tolkar han en väldigt utbredd uppfattning: Cyberspace som en alternativ och kanske t.o.m. mera verklig verklighet än den gamla vanliga fysiska världen som vi annars lever i. I detta ligger samtidigt föreställningen om en sorts ödesbestämd successionsordning eller utvecklingstvång. Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, och nu snabbt vidare till informationssamhällets utopiska sfärer.
Och därmed också från den gamla bortdöende materiella världen, en värld av kött och stål, enligt Barlow, till den nya digitala värld som ska komma.

Den oemotståndliga rörelsen tycks alltså gå från tingens och kropparnas domäner, bestämda av tidens och rummets begränsningar, till informationsrymdens grundläggande immateriella platslöshet där tid och rum inte längre spelar någon roll. Om vi nu kallar denna nya platslösa värld för cyberspace kan vi väl döpa den gamla platsbundna till realplace. Den verkliga platsen och den konstgjorda, cybernetiska rymden. Jag tänker inte ge mig in i någon filosofisk djupdykning om verklighetens rätta beskaffenhet, eller om vilken verklighet som så att säga är mest verklig. Om ni trodde det, så måste jag göra er besviken. Däremot hade jag tänkt pröva några mycket enkla funderingar om hur cyberspace och realplace egentligen förhåller sig till varandra. Är det verkligen så att cyberspace har en oberoende existens som vi kan uppgå i efter behag, helt obekymrade om de förhållanden som råder i realplace? Har vi alltså fått makten att välja att leva våra liv i cyberspace på det sätt Barlow antyder, som jämbördiga och oberoende medborgare i informationsrymden nya frizon? På ett väldigt fundamentalt plan är svaret givetvis nej: vi måste ju äta, sova, tillfredsställa våra materiella behov.Vi är och förblir i grunden analoga varelser, bundna till realplace, åtminstone tills vi uppfinner ett sätt att digitalisera våra existenser och ladda upp oss själva på nätet. Men i mera överförd mening kanske vi kan lämna våra kroppar i realplace och intellekt uppgå i cyberspace, förvandla oss till cyborgare.

Det är nog så vi bör förstå Barlow.
Och gudarna ska veta att många väldigt gärna vill tro att han har rätt.

Därför tycks åtskilliga annars förnuftiga människor också ha börjat tro på informationstekniken som ett cyberspace, någonting helt igenom immateriellt, en digital dimension av ren energi där ljusets hastighet är den enda begränsningen, där ingen av industriepokens gamla maktstrukturer längre är giltiga och allt därför är möjligt.
Hör här Carl Bildt, före detta statsminister i Sverige:
- Internet kan komma att få samma betydelse för mänskligheten som upptäckten av en ny kontinent. Utforskandet av denna - med sina bördiga delta, sina djungler och sin öken - omdefinierar villkoren för arbete, företagande, fritid, kultur och för sociala sammanhang.

Den nya samhällsformationen, informationssamhället, skulle alltså kunna bli fundamentalt annorlunda än industrisamhället. Med hjälp av IT kan allting plötsligt hända här och nu. Det är en ordning som tycks rubba själva de fysikaliska grundbegränsningarna för vårt universum - tiden och rummet. Informationstekniken bryggar över geografiska avstånd, utplånar eller överskrider gränser, sprider makt och kunskap; kort sagt skapar en global elektronisk kultur - med Barlows ord "the global social space we are building".

Inför detta väldiga utbrott av utopisk energi verkar industrivärldens gamla strukturer lika föråldrade som skrivmaskinen och LP-skivan, dömda att mögla ner till ett grönt slem i botten på historiens brunn. Det gäller stormakter, storpolitik och storföretag i lika mån. Elektronikens snabbhet vräker pyramiderna upp och ner, gör envar till sitt eget maktcentrum.

I cyberspace finns ingen leda-re, cen-tral-makt eller skriven lag:
- We are creating a world that all may enter without privilege or prejudice accorded by race, economic power, military force, or station of birth, hävdar Barlow.

Lystringsord som Den Digitala Revolutionen, Den Nya Frihetstiden eller till och med Den Andra Renässansen (renaissance 2.0 på datorspråk) bär nu fram Barlows självständighetsförklaring och signalerar människan frigörelse från den analoga världens, realplace's bojor.

Så vad är cyberspace?

En expanderande bubbla av gränslöshet, med befriande möjligheter för oss som råkar befinna oss inuti bubblan.Det är den trevliga sidan av saken.Den mera problematiska - som Barlow knappast diskuterar - är att expansionen inte sker harmoniskt, lika åt alla håll samtidigt. Snarare visar bubblan en irriterande tendens att forma sig efter samma gränser och strukturer som konstituerar den gamla världsordningen.
Cyberspace hotar, men föds samtidigt ur realplace's system: politik, ekonomi, kultur. Motsatsparen rik-fattig, centrum-periferi, nord-syd, manligt-kvinnligt, högutbildad-lågutbildad kommer därför att ha fortsatt giltighet i den nya samhällsformationen. Förutsättningarna för att kunna ansluta sig till Internet, söka information och delta i den nya globala bygemenskapen är t.ex. mycket ojämlikt fördelade över världen. I hela världen har inte ens en människa på hundra tillgång till Internet, ett obehagligt faktum som av någon anledning regelmässigt glöms bort. Dessutom finns det ett stark samband mellan Internetanslutningar, antal datorer och deras intelligens. De gamla industriländerna - USA och Västeuropa - har i särklass flest Internetförbindelser, i särklass flest datorer och i särklass smartast
datorer räknat per invånare. Halva mänskligheten har aldrig ens ringt ett vanligt telefonsamtal. "Globalt" tycks i praktiken betyda USA och resten av den utvecklade industrivärlden.

Orsakerna till det är flera.
För det första finns det en politisk bakgrund: informationstekniken har sitt ursprung i kalla krigets vapen- och tankesmedjor. För det andra finns det ekonomiska faktorer. Många fattiga länder saknar helt en modern infrastruktur. För det tredje finns det en kulturklyfta inbyggd i informationstekniken, och ju längre åt öster och söder man kommer, desto djupare blir klyftan. Datorer byggs och kommunicerar med varandra efter västerländska normer, vanor och behov.Just nu drar också en väldig avregleringsvåg över världen på tele- och IT-området. När den nya elektroniska infrastrukturen byggs ut så sker det efter
marknadens principer om lönsamhet och efterfrågan.Vad det betyder för möjligheterna att bygga ut telekommunikationerna i t.ex. de allra fattigaste länderna i Afrika söder om Sahara kan man kanske
föreställa sig. Förutsättningarna för att kunna ansluta sig till t.ex. Internet, söka information och delta i den nya globala bygemenskapen tycks alltså vara mycket ojämlikt fördelade. När tredje världens länder vill vara med och dela informationsteknikens möjligheter visar det sig att de, som vanligt frestas man tillägga, saknar de nödvändig förutsättningarna: datorer, Internet-anslutningar, infrastruktur.

Vad vi ser är hur en ny världsordning tar form, fast mestadels som en spegelbild av gamla kända ritningar. När cyberspace växer tycks det samtidigt förstärka gamla obalanser och öka kontrastskalan i vår verklighetsbild. Ett svalg öppnar sig mellan utopiernas luftiga nivå och den krassa verkligheten mera jordnära territorium. Och i detta ligger egentligen ingenting nytt. Mänskligheten tycks ha en envis förmåga att alltid utrusta nya teknologier som står för dörren med utopiska förhoppningar. Så var det med ångmaskinen och tåget, telegrafen och telefonen, bilen och flygplanet, TV och video, kärnkraften och rymdfarten. I tider när en ny teknik dyrkas som frälsare är det extra nyttigt att vända blicken bakåt och komma ihåg att det har hänt förr.

- Cyberspace does not lie within your borders, säger John Perry Barlow med adress till politiker och regeringar i realplace.

Men när han förklarar industrivärlden död är det alltså både sant och inte sant. Inuti IT-bubblan cyberspace förändras världen snabbt och oemotståndligt; tid och rum komprimeras till en global punkt, gamla pyramider välts över ända. Men utanför gäller fortfarande samma maktrelationer som har skapat den värld vi känner så väl. Inte ens den nya gränslösheten inne i cyberspace är helt oberoende av gamla
strukturer. Cyberspace tolkas ju ofta som någonting helt immateriellt, en alternativ verklighet baserad enbart på digitala koder.Den här uppfattningen om en gränslös, global datorrymd går i sin tur hand i
hand med den deterministiska uppfattningen att utvecklingen är automatisk och att allt vi behöver göra är därför att sitta med armarna i kors och vänta på de goda krafterna ska sprida sig över världen.Men, teknik är framför allt en social skapelse, ett resultat av våra medvetna och omedvetna handlingar, eller ickehandlingar. Och cyberspace har ingen självständig existens utanför den vanliga verkligheten. För att skapa och upprätthålla cyberspace kräver en byggnadsställning av materia: konkreta föremål som telefonkablar, datorer, växlar - ting som man kan ta på och utöva makt över.

Cyberspace är alltså en infrastruktur - världens största någonsin. Och precis som alla andra infrastrukturer i historien regeras även cyberspace om maktfrågor som: vilka? vart? till vilket pris?
Det är helt klart att IT har en befriande, gränsöverskridande potential. Problemet är att den, ännu så länge, ligger inbäddad i gamla maktstrukturer: politik, ekonomi, kultur. Detta är ett enkelt konstaterande och på samma gång en paradox - cyberspace som någonting immateriellt, men samtidigt byggt av materia.
Än ligger den "postindustriella" möjligheten till gränsöverskridande och gränsupplösning alltså inlåst bakom gamla realplace's välbekanta gränser. Och så länge de gör det riskerar IT, mer än någonting annat, att reproducera en gammal världsordning.

Men är det så enkelt?
I cyberspace föds ju nya radikala tankar och idéer om hur livet borde utformas och samhället organiseras.
De senaste fem-tio åren har vi sett ett starkt kulturellt och socialt återflöde från cyberspace till realplace.
På så sätt formar och omdefinierar cyberspace sina materiella förutsättningar, samtidigt som dessa materiella förutsättningar formar cyberspace. Statsvetarna kallar ett sådant samspel för "komplex interdependens". Dialektik är ett annat begrepp som osökt dyker upp. Den starkaste och mest vinnande av de tankar som har sina rottrådar i cyberspace är väl utan tvekan idén om informationsfrihet, "Information wants to be free". Grunden är en misstro mot traditionell politik och etablerade maktgrupper
och en övertygelse om att informa-tion ska vara fri, tillgängliga för alla, överallt. Ingen censur, ingen centralmakt, inga myndighetsingripanden får förekomma, cyberspace ska byggas uteslutande av människors fria och spontana samverkan. Denna uppfattning har redan satt påtagliga avtryck i realplace: avreglering och privatisering av IT-området, fri konkurrens och utförsäljning av statliga telebolag, en ökad fokusering på individen.

Poängen är att i IT-revolutionens spår har det politiska spektrat öppnas igen och grundläggande frågor om demokrati och samhälle ställs på nytt. Framför allt gäller det frågan: vad ska staten göra? Om vi lyssnar på Barlow och andra som målar upp bilden av den nya perfekta framtidsvärlden är svaret att staten ska lämna det nya i fred för att så småningom tyna bort på ett sätt som ironiskt nog påminner om hur staten långsamt dör sotdöden i den gamla kommunistiska teorin. På sin höjd kan staten få tillåtelse att stifta några kloka lagar som ger största möjliga svängrum åt informationsmarknadens aktörer.

I övrigt bör den göra minsta möjliga. Vi kan alltså se en nätväktarstat ta form. Det här är ett svar som av en händelse stämmer som hand i handske med de högeranarkistiska krafter som vill montera ner det offentliga och krossa den skändliga välfärdsstaten.

Men, är det rätt svar?
Det beror naturligtvis på vilken politisk och filosofisk grundsyn vi har, men också - och kanske framför allt - på hur vi uppfattar den praktisk verkligheten och dess problem. Själv tror jag att när människors fria samverkan börjar tolkas som liktydigt med marknaden och när fri information översätts med fri under
förutsättning att man kan betala, då riskerar cyberspace att bli ett hot mot sig själv. En marknadisering av realplace betyder en marknadisering av cyberspace, och därmed att idén om en allomfattande fri informationsrymd får svårt att hävda sig när marknadsrelationerna nu tycks vara nära att erövrar ännu en
aspekt av den mänskliga tillvaron. Kanske är det en kulturkamp som pågår i datorrymdens tystnad, en kamp om hur begreppet "fri" ska förstås. Och klyftan tycks gå mellan de makter som vill exploatera
informationstekniken för att den kapitalistiska ekonomins hjul ska snurra ännu lite fortare, och den ursprungliga vackra IT-drömmen om befrielse från alla förtryckande strukturer.

Så vad händer med demokratin i cyberspace, med friheten?
Svaret beror antagligen på den politiska och sociala styrkan i trossatsen information wants to be free när den nu konfronteras med de miljarder som plöjs ner i inmutningen av cyberspace' nya elektroniska domäner.

John Perry Barlow har redan gett sitt svar:
"Cyberspace is where your money is".